Ja, jag försöker i ärlighetens namn fortfarande SMÄLTA detta, som skedde i Globen – Avicii Arena – i veckan som gick:
Vi GJORDE det. Vi vann. Alltihop. Gick hela vägen. Fick lyfta bucklan. Och jag vet att man säger ”jag fattar inte” – men jag… Fattade verkligen inte. Är så orimligt glad, stolt, överväldigad och lycklig! För ja, det betyder nåt för mig, det betyder nåt för oss som lag – och jag kan verkligen inte förstå hur man kan vara med och tycka ”äsch, det är bara på kul” för det ÄR på riktigt. Javisst, det är ett tv-program också, såklart, men det handlar också om att utmana sig själv. Om att kämpa, om att resonera, tänka snabbt, tänka rätt, och göra sitt allra bästa.
Här ovan stod vi preciiiis innan finalen började, jag var lätt skräckslagen inför det faktum att det faktiskt var över 10.000 personer i publiken. Men också så himla glad över att vi tagit oss ändå DIT!
Sen, så tog vi oss hela vägen. Otroligt. Nu ska jag träna på något som jag INTE är särskilt bra på: Att njuta. Njuta av segern. Säga: TACK, när nån grattar – och sträcka på mig.
