En del av min… Gnagande inre stress handlar också om hösten. Framtiden. Vad håller jag PÅ med egentligen? Vad är mitt yrke? Eller alltså, för min egen del vet jag ju, men när folk frågar (vilket det blir rätt mycket såhär års) så är det banne mig svårt att beskriva.
Ska det vara så? Vart är jag på väg? Jag vet vad jag inte vill. Jag vill inte tillbaka till ett fast programledarjobb. Jag vill däremot skriva mer, inspirera mer, guida och tipsa, underhålla, ge ”food for thought” i vardagen, fortsätta skapa min egen ”tidning” i det här formatet, på Instagram och där ni är. Prata om livet, pusslet, förverkliga de bokidéer jag jobbar med just nu. Utveckla hela plattformen Säker stil tillsammans med Emilia. Vi har massor att göra. Så mycket roliga planer! Ändå är det nåt som gnager. Jag kanske helt enkelt måste sätta ORD på det? Jag vet inte. Eller så behöver jag inte det, för JAG vet – måste jag då kunna sätta ord på det för omgivningens skull, för att kunna ”svara bra”? Usch, jag svamlar. Så skrev en läsare här den här kommentaren:
Vill bara säga tack Ebba. Tack att du är på riktigt, i denna annars ytliga SoMe-värld. Jag har funderat varför jag år efter år återkommer till (eller snarare slaviskt följer) din blogg, din Instagram, dina kanaler, oavsett om det är en bok eller ett inslag på TV4 nyhetsmorgon. Medans jag med andra endast tittar in lite sporadiskt, suckar och lämnar sidan innan jag scrollar ner för nästa. Och det är ju för att du är du, du är på riktigt. Du inspirerar på riktigt. Inte bara i en fantasivärld, utan i det faktiska livet, med ups and downs. Du bjuder in oss till ditt liv med riktiga känslor och tankar. En mänsklig blogg. En väldigt bjussig Instagram. Inte bara ett till inlägg som du skrivit för att du vet att det genererar mest klick. Älskar dina vardagsbetraktelser och hur man pulsar genom livet med stort och smått. Tack för det.
Jag blev så himla glad för detta. Det kanske verkar självförhärligande att lyfta fram den här kommentaren, det må så vara. Men de här raderna och den väldigt fina – förmodligen alltför fina – komplimangen gjorde mig genomglad. Stärkt, faktiskt. Påminde mig också om att det aldrig är fel att säga (eller skriva) den där snällheten till människor omkring dig. För den kan göra hen väldigt glad, gladare än du kanske tror.
Ja, sen blev jag också väldigt glad över att Ernst sov hela natten i sin egen säng. Vaknade glad och nöjd, sa ”Det är jättegott!” tre gånger om frukostgröten som jag kokade till barnen. Som de – alla tre – åt i morgonsolen, sittandes vid köksbordet, med mitt hemgjorda ”jordgubbsmos”, alltså mixade jordgubbar med lite socker. Ja, sådant kan göra en väldigt glad.