Som jag skrev i måndagsrapporten, så var planen att igår eftermiddag spela in podden, jobba med den också med spottar. Det tar några timmar, det måste få göra det. Planering, lite lagom struktur, vad har vi, vad gör vi. En kopp kaffe och lite småprat. Ack så viktigt. Man kan inte bara sätta på en knapp, även om man IBLAND kan det också… Vi sågs hemma hos Emilia, pratade ihop oss och sen såg vi till att vi garanterat hade ett lugnt tyst rum i en timma.
Ett sågs vi, halvfyra skyndade jag tillbaka till kontoret. Emilia ringer på vägen: ”Något hemskt har hänt”. Jag hinner tänka många hemska saker på denna millisekund så när hon förklarar att alla inspelningarna bara är ett enda brus, så konstaterar jag bara att vi får köra igen. Ses på mitt kontor vid halvsextiden, ringa hem och förklara läget och sedan var vi båda hemma strax före åtta. Med en ny, icke-brusande podd och spottar skickade.
Å ena sidan fruktansvärt irriterande! Så deppigt! Timmar vi veeeerkligen behövde ägnat åt annat! Men jag vet inte om det faktiskt var morgonens träning som gjorde mig glad och fylld av energi? Haha, blev nästan lite rädd för mig själv. För jag kände faktiskt bara ”Oh well, detta kan vi nu inte styra över, nu gör vi det igen”. Sånt HÄNDER. Tack och lov nästan aldrig, under dessa fem år, men sånt händer. Såklart. Roligt nog blev det – hoppas jag – en riktigt härlig podd. Som vi då ägnat dubbelt så mycket tid och kärlek.
Nu ska jag iväg på klassfrukost för barnen på skolan! Upp och hoppa och iväg!