God morgon måndag – eller god och god. Då ljuger jag. Har inte mått såhär risigt sen senaste mjölkstockningen. Har svettats, frusit, varit så sabla trött och öm i hela kroppen. Trodde det var nackspärr på gång på plåtningen i fredags men sen fortsatte den liksom i hela kroppen?! Och den stora tröttheten. Nedan – jag på jobbet i fredags, tvungen att vila (sitta ner) på grund av tröttheten.
Idag är det skakigt men redan mycket bättre. Å ena sidan…
* Bra tajming att vara sjuk över helgen. Tänker positiva Ebba. Jippie, missar inget jobb, inga vardagsgrejer! Man ”klämmer in” sjukdagar på helgen, himla fiffigt ju. Å andra sidan…
* Det är banne mig omöjligt för en mamma att vara sjuk! Med tre barn. Eller ett eller två, för den delen. I synnerhet på helgen. När INGEN ska iväg till förskola eller skola. Eller nånting. Inte minsta yttepytte lilla lugn i sikte. Däremot: barnkalas, handla öronmuffar, fixa och dona och plocka och göra läxan och läsa böcker och pyssla och spela. Komma ikapp i mitt kaos hemma, vilket jag ändå aldrig gör. Ouppackade väskor. Stöket, kläderna, röran. Suck. Och hitta saker-följetongen. ”Var är min sparbössa?”, ”Vaaaar är nya Nelly Rapp-boken?”, ”Var är Ipaden?”. För ”mammaaa”-scouten har liksom inte ledigt. Då. Heller. Gah! Och barn fattar ju inte heller (såklart) att mamma är sjuk. Som Ernst, 10 månader, inatt när han vaknar för tredje gången 04.23 och hans zombiemamma buffar och buffar för att slutligen ge upp. Give in. Snutt-ammade till 06.30, då han en kvart (på riktigt) före uppstigning (bråttom, bråttom till dotterns musikaluppvisning i skolan imorse, puh) naturligtvis – tjenare – sov som en sten…
* Vad en sjuk mamma egentligen behöver? Att bli rejält vabbad. Att få ligga med filt i soffan, efter en lång, varm dusch. I mjuka kläder, Insta-scrolla i lugn och ro och slumra halvt till andra säsongen av ”The Divorce” med Sarah Jessica Parker på HBO, fastän den inte ens är särskilt bra. Absolut ej under några omständigheter röra sig utanför huset. Resten av familjen får däremot (mer än) gärna röra sig utanför huset. Länge.
Till min kära omgivnings försvar då. Jag tycker antagligen extra (orimligt?) synd om mig själv på grund av tröttheten och allmänt skakiga tillståndet idag. Ska med rätta credda min fantastiska Johan för att han roddade massor (det gör han alltid, jag är gift med en utomordentligt fenomenal super-fixare), tog två av tre kids – och mamma och pappa som var häruppe ändå över helgen, de hjälpte till massor med Ernst. De är bäst. Allihop. Men ändå, känner man sig ynklig så gör man.
En helt annan grej då. En snäll läsare som tipsade om att ni måste följa mig på Bloglovin’. Eller måste och MÅSTE. Men jag blir ju himla glad då, förstås! Här kommer en länk som blev jätteful (?!) men som bör funka:
<a href=”https://www.bloglovin.com/blog/19262835/?claim=m56r49tck4k”>Follow my blog with Bloglovin</a>