Kära ni, snälla håll tummarna för mig idag – nu ska min trasiga fot äntligen bli bättre. Idag ska jag alltså opereras. Pratade med barnen igårkväll, vi var uppe extra sent och körde en ”mitt i veckan”-mysbricka, tyckte vi var värda det. Berättade om att de nu får vara extra duktiga på kvällarna, när mamma är gipsad och pappa ska natta alla tre (nattnings-kaoset hemma hos oss, alltså…) och att de sen kommer få se upp, för när mammas fot är hel, då kommer jag springa sååå snabbt! Och svänga ner med dem i backarna i Sälen igen. Kunna spela tennis igen, kunna rusa runt med dem på gräsmattan i Skåne.
Längtar helt enkelt efter att vara på andra sidan om denna himla trista grej, för att sedan börja rehab-resan mot att bli bra! Men det var också viktigt att prata igenom ordentligt med barnen, så att de förstår att det är nåt BRA som kommer ur att ha en gipsad, stillasittande mamma i tre veckor mitt i soliga försommaren med picknickar, avslutningar och allt annat kul, som jag ju kommer missa mycket utav.