Jo, alla är friska och så. Det är ett komplett i-landsproblem. Vilket jag ännu mer inser när jag nu skriver ner det. Men men. Here it goes.
Jag hade sådana storslagna PLANER för den här veckan. Äntligen! Skulle lansera min nya plan för bloggen (som jag snickrat på senaste månaden) inför sommaren. Ja, inför framtiden. Skulle få upp två IGTV. Skulle få iväg sommarpresenter, rodda med kommande kampanjplåtning för Bookbinders, fixa, skriva och dona.
Men så kändes det istället som att någon satt upp ”dolda kameran” i mitt liv eftersom inte många ALLS saker blev som det var tänkt. Hann ingenting. Svettig, trött, otillräcklig och ofokuserad har jag känt mig. Suck. Har prioriterat träning, där har jag checkat av rubbet. Men i övrigt? Nej. Liksom inte fått saker ur händerna, om någon därute vet känslan?! Och veckan, som fullkomligt skenade förbi, kröntes av att jag vaknade imorse klockan fem – inte av vaket barn, utan av att min telefon surrade märkligt?! Eller jag vet egentligen inte vad som hände, men strax efter fem vaknade jag, öppnade uppenbarligen mobilen och den liksom klappade ihop. Tack och hej. Inga appar gick att öppna, Whatsapp, mailen, Instagram – och sedan, när jag försökte igen var allt bara helt… tomt. Sedan packade den helt ihop, stendöd. Jag rusade ändå iväg på morgonen, tänkte att den nog vaknad till liv. Men…
ICKE. Alls. Hade ett frukostmöte och fick snällt nog hjälp med att få iväg ett mail till min kollega Caroline, som inte bara är en stjärna på väldigt mycket – utan också är ett äkta Apple-proffs. Alltså, hon löser allting som rör Apple-produkter. Ja, och teknik för den delen. Jag mötte upp Caroline som tog med den stendöda mobilen och såg något orolig ut. Vilket hon sällan gör! Hon ställde en snabb diagnos om att den antagligen var överfull och helt enkelt inte kunde starta igång, för att det var smockfullt. Eftersom vi jobbar ihop vet hon ju hur mycket bilder, klipp, filmer och annat jag har. Och hur värdelös jag är på att rensa.
Ja, ni förstår, inget värre än en trasig telefon?! Men jag såg bara framför mig alla tomma appar, alla försvunna bilder, filer, radera startskiva och gud vet vad. Gick förbi Bookbinders för att ta ett möte där, med den väldigt lätta och märkliga känslan att vara utan mobil och dator. Sedan vidare till Emilia där vi hade möten och jobb-race i fyra timmar. Gissa min lycka när Caroline äntligen ringer på eftermiddagen och har lyckats rädda mobilen, efter ett antal timmar med support och diverse olika omstarter.
Två saker man kan konstatera efter den här dagen?
1. Jo, man överlever en dag utan mobilen. Även jag. Så mycket hände faktiskt inte, under mina nedkopplade timmar. Lite som med livet. Man tror att tusen saker ska hända när man är borta, sedan kommer man hem igen och allt är… Ungefär som vanligt. Det kändes dock ytterst märkligt tomt att promenera mellan möten utan mobilen som sällskap. Nu har jag ju armbandsklocka med min aktivitetsklocka, så tiden hade jag koll på, men oj som jag saknade den där snabba fixen av att kolla mail, passa på att ringa ett samtal och att konstant meddela mig till omvärlden och min egen lilla värld. Istället såg jag dock folk omkring mig, gav en komplimang till en himla stilsäker tjej som rullade vagn i ursnygg mönstrad kjol, jeansjacka och slip in-sandaler. Till exempel!
2. Jag MÅSTE bli bättre på att rensa! Vågar inte ens säga hur många bilder jag har, hjälp… Det får bli sommarens projekt. Projekt: Rensa minnet på alla mina hårddiskar, i mobilen såväl som i datorn.