Nej, det var inte såhär jag trodde att jag skulle må idag. Har inte orkat öppna datorn. Men nu skriver jag några rader från mobilen, härifrån sängläge med dunkande fot i ett stort, tungt gips. Har precis tagit kvällens sista dos av morfin, paracetamol och penicillin och väntar nu på att den onda ska släppa lite grand, behöver nog verkligen sova. För det blev inte så många timmar inatt, eller natten innan när jag oroade mig så för operationen och det känns i kroppen. Såhär såg min utsikt ut, när jag vaknade upp efter narkosen.
Skrevs in på morgonen, rullades in på operation halvåtta och tre timmar senare vaknade jag med hackande tänder och frös något hemskt, vilket lugnade sig när jag fick i mig lite äpplejuice och en smörgås av de änglasnälla sköterskorna. Någon frågade om jag ville ha min handväska eller telefon, tror jag mumlade nåt om ”nej men åh, jag kan hämta den själv…” och då fick sig nog någon ett litet skratt. För att hämta någon väska var jag inte direkt i skick att göra, är inte heller det nu. Vet inte ens hur jag ska lyckas göra och få i mig en kopp kaffe, men det får bli ett senare problem.
Sedan kom kloka, snälla läkaren och berättade för mig om operationen. De hade rensat bort en del inflammerad vävnad i min vänsterfot, sytt ihop den söndertrasade senan som splittrats på längden i en cirka 10 centimeter lång ruptur – men sedan hade de också upptäckt att det var annat som behövdes göras, när de öppnat foten. Ett ledband hade lossnat, så han hade gjort ett nytt fäste med ”såg, mejsel och gaugetång”, vilket jag senare fick läsa tre gånger i journalen eftersom jag nånstans här inte riktigt tog in allting…
Och sedan borrades det fyra ”borrkanaler” för att fästa ledbandet och lite annat som jag inte riktigt förstod… Men nu är det gjort! Vilket såklart är jätteskönt. Allt ska ha gått bra (vilket jag nog frågade läkaren om fyra gånger). Så fort jag känner mig lite piggare, så kommer det såklart att kännas så också. Men just nu känner jag mig i ärlighetens namn rätt sänkt.
Den här våren alltså. Visst har jag gått och haft rejält ont rätt länge, fått skära bort så mycket ur livet som jag tycker om, allt från tennis till att kunna springa, skidor i Sälen men också i vardagen, busa runt med barnen, jogga, och det har varit urjobbigt, svullet och gjort himla ont efter långa dagar på jobbet i mina silverskor – så är ju tacksam över att få detta gjort. Men jag inbillade mig nog att de liksom skulle bli positivt överraskade? Kanske skulle de inte behöva göra så mycket därinne i foten – och framför allt inte MER och större operation än vad de först trott. Suck.
Så, sträng ordination om högläge med gipset och tre veckor utan att belasta foten ALLS, med kryckor, följt av ortos i tre till fyra veckor känns just nu… Sådär. Samtidigt som jag vet att det är för det bästa. Som sagt, kommer vara piggare, gladare och mycket mer optimistisk när krafterna kommer tillbaka och tårarna torkat ordentligt. Nu hoppas jag få lite sömn här. Tror det är precis vad som behövs. Godnatt från mig!
Kommentera gärna med lite pepp ❤️