Jag vet, jag vet, jag VET att det går över. Det är förmodligen en fas just nu. Som känns helt fruktansvärt lång i mitt hjärta, som inte fixar de där tårarna eller morgonens ständiga ”mamma, INTE lämna MIG” från min blonda lilla rufsiga skrutt. Jag vet ju. Han är min tredje, trots allt. Vår lillprins. Jag vet att han har det hur bra som helst med de underbara pedagogerna, som tar honom i famnen när jag måste gå på morgonen, småpratar och distraherar så att han antagligen slutat tjuta redan innan jag hunnit iväg många steg mot kontoret…
Ändå måste jag säga att det varit tufft nu efter sommaren. Det är ju inget jag kan förändra, eller ens vill förändra. På det stora hela. Eftersom jag älskar detta, mitt jobb, älskar att slita och kämpa med att skapa roligt, inspirerande innehåll här och i mina andra kanaler. Jag gör det för nu men också för framtiden. För mig själv, för vår familj, för att vara en hårt arbetande förebild för våra tre.
Eller okej, det är klart att jag skulle vilja att livet vore en enda lång sommar i Skåne ibland… Att en liten, som Ernst, vill det – det förstår jag. Att vakna varje dag med syskonbus, mamma och pappa hemma, hela dagen, ut i trädgården, genom häcken till farmor och farfar. Ner till stranden, ut och cykla. Hänga på överallt, jämt. Glass varje dag. Fast jag själv då? Ändå inte. För herregud, vad vore livet utan kontraster. Vad vore ljumma sommarkvällar om man inte fick längta ihjäl sig efter dem i minst tre (fyra? fem?) blåsigt kalla ruggiga månader varje år? Vad vore en planlös ledig fredagseftermiddag med barnen, om alla eftermiddagar vore så? Kanske bra för andra, dömer ingens val i detta, men för min del, så trivs jag ju ändå med mitt.
Ja, det är som det är. Ville nog egentligen bara säga att mitt hjärta känner för er andra därute som också tvingas lämna en liten gråtande på morgonen. Som helt säkert också torkar tårarna så fort ni satt foten utanför porten. Men ändå. Det är tufft, fyfarao vad ont den där gråten gör.