Jag vet, jag vet, jag vet

Jag vet, jag vet, jag VET att det går över. Det är förmodligen en fas just nu. Som känns helt fruktansvärt lång i mitt hjärta, som inte fixar de där tårarna eller morgonens ständiga ”mamma, INTE lämna MIG” från min blonda lilla rufsiga skrutt. Jag vet ju. Han är min tredje, trots allt. Vår lillprins. Jag vet att han har det hur bra som helst med de underbara pedagogerna, som tar honom i famnen när jag måste gå på morgonen, småpratar och distraherar så att han antagligen slutat tjuta redan innan jag hunnit iväg många steg mot kontoret…

Ändå måste jag säga att det varit tufft nu efter sommaren. Det är ju inget jag kan förändra, eller ens vill förändra. På det stora hela. Eftersom jag älskar detta, mitt jobb, älskar att slita och kämpa med att skapa roligt, inspirerande innehåll här och i mina andra kanaler. Jag gör det för nu men också för framtiden. För mig själv, för vår familj, för att vara en hårt arbetande förebild för våra tre.

Eller okej, det är klart att jag skulle vilja att livet vore en enda lång sommar i Skåne ibland… Att en liten, som Ernst, vill det – det förstår jag. Att vakna varje dag med syskonbus, mamma och pappa hemma, hela dagen, ut i trädgården, genom häcken till farmor och farfar. Ner till stranden, ut och cykla. Hänga på överallt, jämt. Glass varje dag. Fast jag själv då? Ändå inte. För herregud, vad vore livet utan kontraster. Vad vore ljumma sommarkvällar om man inte fick längta ihjäl sig efter dem i minst tre (fyra? fem?) blåsigt kalla ruggiga månader varje år? Vad vore en planlös ledig fredagseftermiddag med barnen, om alla eftermiddagar vore så? Kanske bra för andra, dömer ingens val i detta, men för min del, så trivs jag ju ändå med mitt.

Ja, det är som det är. Ville nog egentligen bara säga att mitt hjärta känner för er andra därute som också tvingas lämna en liten gråtande på morgonen. Som helt säkert också torkar tårarna så fort ni satt foten utanför porten. Men ändå. Det är tufft, fyfarao vad ont den där gråten gör.

KOMMENTERA GÄRNA!

24 reaktioner till “Jag vet, jag vet, jag vet

  1. Kära Ebba,
    Livet livet livet
    Vad jag säger är att prinsen får lära i en familj som älskar honom. De små måste ju ta sina steg för steg, vissa steg är tuffare än andra.
    Snart kan han lita på att någon av hans föräldrar kommer att hämta vid dagens slut. Kanske lilla E. känner separationsångesten extra svår i år efter sina sjukdomstillfällen…
    En sak är säker, han växer 🏃‍♂️
    Styrkekramar,
    Mona

    Gilla

  2. Ja det är ju en mammas eviga dilemma. Kanske kan man korta av dagarna för de små. Det är en så kort tid de är i den åldern.
    Sällan har man hört någon på dödsbädden säga – varför jobbade jag så lite😌
    Önskar jag, för trettioår sedan tog mer ledigt.

    Gilla

  3. Tack för detta! Inskolningen skedde för en månad sedan och det dåliga samvetet skaver som ett hål i kroppen. Inte bara lämningarna utan också att både jag och min man valt att jobba heltid så det blir långa dagar. Precis som du säger så vet jag att han har det bra på dagarna! Bättre än hemma där vi inte kan stimulera honom på samma sätt. Jag vet det. Men jäklar vad jobbigt det är. Skönt att andra också är i samma situation. Även om det är samma jobbiga situation.

    Gilla

  4. Tänker precis samma. Känslan när jag lämnat alla tre i skolor och förskola och ska cykla iväg till jobbet… Ska jag INTE vara med dem hela dagen? Vad konstigt det känns!
    Sen rullar dagen på och jag vet precis som du säger att de har det bra och trivs, men det känns i mammahjärtat. Och så är det så härligt att hämta dem! För att sedan komma hem och ha vardagslunk med ipadbråk, matvägran, sovtider men också mys och prat. Livet!

    Gilla

  5. Det är så skönt när de börjar skolan för då lämnar man dem inte längre bara för att man själv måste jobba utan lika mycket för att de har skolplikt och även om man själv är ledig FÅR inte de vara lediga. Det gör skillnad i känslan!

    Gilla

  6. Åh det värker i hela hjärtat och är sååååå jobbigt. Man utvärderar precis allt man sysslar med på jobbet. När vi har de där överdjävliga lämningarna brukar personalen ta en bild på lillpojken när han är glad igen. Så innan jag ens är framme på jobbet kommer ett mms, med ett foto på en pojke som är glad och busar. Sååå skönt att få se och gör det mycket lättare att ta sig an dagen!

    Gilla

  7. På pricken min morgon, detta satte ord på känslan som hängt kvar i bröstet hela dagen. Även om man vet att det går över är det omöjligt att tänka bort de där känslorna❤️

    Gilla

  8. Är han inte i utvecklingsfasen där separationer är svåra? Har du provat att prata om det. Att det är ok att längta och sakna, att mamma också gör det. Men också att längta efter någon kan vara nåt bra, att det blir desto roligare att ses igen på eftermiddagen. Att ni alltid kommer tillbaka, förstärka att han alltid kommer bli hämtad. Sen kanske ha nån extra minut för extra långa kramar.
    För mamma hjärtat gör såå ont när de är ledsna. Nåt min sons förskola gör är att skicka ett mms när tårarna torkat och han är glad igen. Då lättar stenen lite i hjärtat.
    Lycka till!

    Gilla

  9. Själv tycker jag det är skönt när man lämnat barnen, inte kul att de gråter såklart men det gör de ju för minsta lilla – och man vet ju att det går över på nolltid. Att sen få egentid på jobbet och kunna fokusera på det som är utvecklande för en själv, samtidigt som barnen utvecklas på sitt håll känns som en win-win i min familj.

    Gilla

  10. Det är ju inte naturligt för små barn att vara borta från sina föräldrar, så är det bara. Viktigt att komma ihåg att det bara är några få år det handlar om då måste man försöka finnas där för dem så mkt som möjligt i tid. Att skaffa barn är ju idag ett val och då bör man också anpassa tiden så att man kan finnas där för dem under de få småbarnsåren så mkt det bara går och förverkliga sig själv (obs! inget negativt i det!) efteråt.
    Sen en fundering över att du skriver att det är viktigt att vara en hårt arbetande förebild för dem, varför det? Räcker det inte med att vara en arbetande förebild så länge ekonomin går runt? Är prestation viktigt?

    Gilla

    1. Louise.
      Jag håller helhjärtat med dig. Varför mäts vi utifrån prestationer, inte ett dugg utifrån hur vi sköter våra relationer – till barn, partner, övrig familj. I yrkeslivet är det numera viktigast att synas och höras och skapa ett
      ” varumärke”. Tänker med stor respekt på alla inom vården som gör ett tungt, ansvarsfullt arbete i det tysta.

      Gilla

  11. Det är ju nåt med den där trean, den minsta. Min lilla trea kryper upp i famnen och kramas länge när jag lämnar honom och fast han är 4 så passar han så bra där. Jag tänker att han kanske skulle kunna hänga runt halsen som en lite goseapa hela dagen, men jag vet ju att han tycker mitt kontor är roligt ungefär 2 minuter medan han lyser som en sol efter en dag med kompisarna på förskolan. Just nu längtar jag till måndag då skola och förskola är stängd och vi ska mysa hela dagen. Men jag vet ju också att vi inte skulle trivas så varje dag. Men det är tufft i mammahjärtat ibland ❤

    Gillad av 1 person

  12. Jag har startat många arbetsdagar på kontoret genom att torka mina egna tårar efter att själv fått bita ihop och agerat ”stark mamma” vid extremt jobbiga och hjärtskärande lämningar. Det är tufft. De är i goda händer men ett mammahjärta är ett mammahjärta. Det gör ont. Heja oss! /Sara

    Gilla

  13. Det blir alltid så märkliga kommentarer till sådana här inlägg. Är man en ”stark” mamma när man ignorerar och lämnar sitt förtvivlade barn? Hur ”vet” du att han har det bra? Har du läst förskoleupproret?? Personalen hinner INTE sitta m gråtande barn i famnen. Har du räknat antalet barn och antalet vuxna?

    Vi har skapat ett samhälle där grundläggande förståelse för vikten av trygg anknytning helt saknas. Istället tror vissa på allvar att det är viktigt att visa att man är ”hårt arbetande”. Är vi i Nordkorea?

    Så himla himla sorgligt. Och jo, precis lika mycket pappors ansvar! Men istället för att kräva att de tar det – gör numer kvinnor precis som män. Och barnen lämnas hysteriskt gråtande på institution.

    Sluta med självbedrägeriet att det är något positivt.

    Gilla

    1. Så sant Sanna!! Så många j…vla kvinnor och män håller på med denna självbedrägeri.
      Löjligt och ni kommer ångra er en dag.

      Gilla

    2. Tack! Äntligen kritik från någon annan klarsynt människa än jag!
      Dubbelmoralen i Ebbas blogg är fullständigt vidrig!
      Att använda sina – TRE barn – hade det ej räckt med Marianne – som ju nitade Johan?
      Mission accomplished! Ja blixtvigsel och livslång tillgång till Svärmors Walleniusmiljarder.
      Johan hade bara att gilla läget . på smällen.
      Mäktiga influnecers skapade av SVT & Bonniers bedrar flera generationer ungdomar!
      Som tror att det är DEM -det är fel på. När livet inte ser ut som en rosa dröm på Östermalm.
      Men trösta er med att bakom den falska fasaden lider barnen av att bli sålda som affilate-länkar av en girig ”morsa!

      Gilla

    3. Jag håller med dig fullständigt.
      Jag tänker så här var det detta samhälle vi ville ha i jämlikhetens namn.
      Vem vet vad som händer med de svarta hål som skapas vid svåra separationer.
      Jag tror oxå för att kunna Ge den sanna Kärleken måste man ha Fått.
      Att använda ordet Älska om sitt arbete är att inte veta vad Kärlek är.
      Livet vi lever i dag är Långt.
      Gör gärna en tidsaxel och se vilken försvinnande kort tid som barnen är i småbarnsåldern.
      Den nya pensionsåldern kommer inom överskådlig tid vara runt 75 år.
      Detta är intressanta och svåra frågor som behöver tas på största Allvar.

      Gilla

  14. Minns det så väl, hur jag tom blev inringd när lillen inte slutat gråta 1 timme senare, dag efter dag. .. när jag slutligen gav upp och istället jobbade i ett hörn på förskolan några dagar (och var supertråkig) blev det mindre gråt. Men efter jobbig lämning kan man ringa pedagogerna och få bekräftat att barnet slutade gråta när man gick runt hörnet. Det kändes så bra att få höra det, då var det lättare att hantera avskedsgråtet.
    Men jag lider med dig, hjärtat värker vid minnet fortfarande.

    Gilla

  15. Mina barn (nu vuxna sedan länge) grät i stort sett aldrig när jag lämnade dom på förskolan. Vi hade alltid lätta morgnar. Barnen ville iväg. Kan fortfarande se framför mig hur min dotter springer fram till dörren på förskolan så fort jag satt ner henne från cykeln. Om morgnarna var lätta var hämtningarna desto svårare, dom ville helst inte gå hem. Jättejobbigt många ggr. Väl hemma gick det bra igen. Förskolorna hade ju även en fler personal och kunde göra mkt mer med barnen.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s