”Nu gör vi så mycket som möjligt av ALLT vi inte kan göra hemma i stan”, sa jag till 6-åringen igår när vi cyklade på den lilla stigen från vårt hus, ner till den kritvita stranden. Vi kämpar för övrigt med cyklandet för honom, det är sååå nära nu! Åh, måtte det lossna nu. Längtar efter det för hans skull, vet hur han kommer älska att flyga fram på sin röda cykel.
Hur som helst, alltså maxar vi tiden på stranden. Igår blev det både lång eftermiddag där och sedan, vid halvnio, ett härligt kvällsdopp. Johan, Klas, Ernst och jag (eftersom Marianne är på Marstrand) var nästan ensamma på stranden.
Jag tänkte då också att det MÅSTE bli ett höstlöfte att försöka få till sådana där stunder. En cykeltur med barnen en fin kväll i september, det händer att vi gör i Stockholm. Alltför sällan dock. Det är så mycket enklare att sjunka ihop hemma i soffan, tv:n på och en långdragen läggning. Nej, det ska vi bli bättre på. Fullt medveten om att det låter optimistiskt men vafasen, såhär års ska man få drömma om hur hösten ska bli. Vad som kan bli bra, vad som kan bli bättre, vad man vill göra mer av.