Det var som sagt en lång vecka detta. Mycket diskussion här! Och här… Men vi tar det från början. Härlig födelsedagshelg med tjejmiddag. Väääldigt försenat 35-årskalas, som Johan sa i sitt fina tal, vilket ju stämde eftersom jag firade min födelsedag senast när jag fyllde 34. Sen dess har den liksom kommit helt i skymundan, som det blir med barnen. Hur som helst. Måndag morgon, fullt ös. Johan åkte tidigt till Oslo, tisdag skulle jag bege mig iväg till Västergötland för att möta upp mamma. Vi har ett långtgående samarbete mellan Säker stil och Kvänum, vilket är speciellt kul då vi, Johan och jag, satsade stort på ett kök från dem hemma när vi flyttade ihop första gången på Sibyllegatan. Och sedan köpte vi deras kök i Skåne. I mars ska vi ha en härlig trendkväll med dem i Stockholm, för våra poddlyssnare, och Marie på Kvänum har ofta sagt att OM vi vill, så kan vi få besöka snickeriet och fabriken i Västergötland. Jag nämnde detta för mamma och vi tänkte, ”vi gör det, så kul att få se ju!” – jag tänkte också att det är bra att vara påläst och ha sett produktionen, inför vårt samarbete i mars. Det här är också en av grejerna jag älskar med mitt jobb. Alla studiebesök hos allt från Donald Trumps bröllopstårt-bagare i New York (jorå, jag var i hennes bageri och gjorde reportage inför Victoria och Daniels bröllop!) till att exempelvis hälsa på ett nästan hundra år gammalt snickeri, transit-boende för nyanlända i Berlin, Solliden på Öland, eller i en sminkfabrik i New Jersey. Sådant ingår ju inte alltid i samarbeten i min bransch direkt, men är man nyfiken och frågar, så kan man få möjligheten.
Jag skulle ha en lång dag, tidig start, så Johan tog natten med Ernst. Klockan tre vaknar jag av illvrål. Neeej. Men Johan tar det. Ernst fortsätter vakna och gråta, Johan vyssjar, det blir morgon. Alla ska iväg – men Ernst sover. Och sover. Vi går in och väcker honom men han vägrar öppna ögonen och bara gnyr? Får sitta i mitt knä, vi lockar med Pippi, hästar och försöker med ”titta en brandbil” men han bara gnyr och öppnar inte ögonen. Vi förstår ingenting, jag måste snart iväg till tåget. Johan får kasta sig och lämna de andra barnen, Ernst är kvar hemma med mig i mitt knä, stackars liten. Jag får ta en taxi till tåget. Det ska gå. Vi ringer husläkaren som säger att de inte kan ta emot, vi ringer mamma i Göteborg på Facetime, utesluter snabbt ögoninflammation, men nåt är det ju. Jag kan också se två konstiga sår runt ena ögat, både ovanför och nedanför? Hinner tänka att nu blir han blind (jo, man hinner tänka så många hemska tankar på så kort tid, när hjärnan rusar). Han vägrar fortfarande öppna ögonen. Johan ställer snabbt in alla sina möten och iväg till St Eriks ögonakut. Jag kommer med tåget, med världens orosklump i magen. Vill bara vara med vår lille, hålla hans lilla hand och klappa den mjuka håret. Väntar på rapport från Johan men det dröjer, klockan bli elva och äntligen plingar mobilen, de har gett honom bedövning och läkaren har då lyckats öppna ögonen.
Det visar sig att han måste trillat ur sängen på natten och lyckats ramla (!) rakt på en vass kant på ett nattduksbord i sovrummet – slagit i ögat, hårt, och skadat hornhinnan där det blivit ett tre millimeter stort, synligt sår. Alltså i (på) själva ögat. Som tydligen gör hemskt ont. Han har ju inte fyllt två, så han visste inte bättre än att stänga båda ögonen eftersom han hade så ont. En helt suverän läkare tar det på allvar, undersöker, skriver ut antiinflammatorisk salva och säger att det kommer göra ont när bedövningen släpper – och att Ernst ska tillbaka nästa dag, de måste kolla så att det läker.
Sedan får jag äntligen bild på en blek men nöjd liten Ernst i vagnen, med väldigt rött, mosigt öga och klämmis i handen. Änt-lig-en. Jag ser till och med såret på bilden, i ögat, på min lilla skatt. Det var ju absolut inget jag kunde gjort där, vi behövdes ju inte båda på ögonakuten. Men man blir så orolig. Mammahjärtat. Usch. Tre barn, de slår sig. Saker händer. Jag är sällan särskilt orolig men den här gången fick jag helt ont i magen, direkt på morgonen. Kände att det var något konstigt när han satt där i mitt knä, ynklig och blek. Jag andades inte ut ordentligt på flera timmar, kollade mobilen konstant. Tänkte också på att sådana här saker så lätt kan hända HEMMA. Alla vassa hörn, städskåpet, en legobit i munnen, ett popcorn i halsen, en hand på spisplattan, kokande vatten. Det tar tre sekunder, så är olyckan framme. Barnen som hjälper till att baka, elvispen på och ett nyfiket finger som ska smaka. Eller som mammas patient som lutat sig fram och fastnat med håret i elvispen. Nej, man kan inte oroa sig konstant men ibland tänker jag, hemma värst?
Nu läker ögat fint. Att han tumlade runt på köksgolvet med sin storebror i en kärleksfull pyjamas-brottning när vi kom hem igår kändes toppen. Ordningen återställd. Nästa vecka är det återbesök igen, för ytterligare en dubbelkoll. Väldigt skönt.
…Och idag vinkar vi av alla (!) tre barnen – Ernst till farmor och farfar och Marianne och Klas, som åker med mormor och morfar upp till Sälen – eftersom Johan överraskade mig med en födelsedagstripp till Tel Aviv. Jag har inte riktigt fattat ännu tror jag, det ska bli otroligt kul och spännande. Johan har alltid velat åka dit, typ sedan de snart tolv år vi träffades, och har bokat hotell och kollat upp en massa tips. Ingen av oss har varit där förut. Jag ser också fram emot tre hela dygn, bara vi två. Ska till och med packa tre av böckerna i tornet på nattduksbordet och vem vet, jag kanske hinner läsa allihop!?