För sorgligt, det var bara för sorgligt igår. Försökte formulera något men… Orden räcker faktiskt inte till för att beskriva den tårdimmiga fredagen 5:e juli och Terese begravning.
För sorgligt, det var bara för sorgligt i fredags. Försökte formulera något men… Nej. Orden räcker faktiskt inte till för att beskriva den tårdimmiga, blåsigt kyliga fredagen 5:e juli och Terese begravning. För sådana dagar ska inte finnas.
Jag åkte upp till Stockholm på morgonen, grät mig genom hela resan i en av Ernst filtar som jag kört ner i väskan på morgonen. Sedan åkte vi ut till den lilla, vackra kyrkan i Spånga, tillsammans vi i lilla tennisgänget – Lotta, Isabell, coach Marcus och jag. Det var skönt att vara där tillsammans, att hålla i varandra. Stora tårar droppade ner på min ljusrosa klänning och den rosa rosen, som jag höll hårt i handen i kyrkbänken. Vi kramade om varandra, gick fram tillsammans till dig, Terese, i den bländvita kistan och tog farväl. Stannade där en liten stund. Sa att vi ska fortsätta spela för dig. La våra rosa rosor i haven av ljusrosa och de brinnande ljusen, för dig. Och jag kunde bara tänka att nej, detta är bara för sorgligt. Obegripligt. Absolut ingen mening, inget ljus, inget vettigt, bara sorg. En mamma, en älskad fru, en dotter, en syster, en vän, en urkraft till kvinna mitt i livet, mitt i löpsteget. Prästen läste Göran Tunströms dikt:
När mammor dör,
då förlorar man
ett av vädersträcken.
Då förlorar man
vartannat andetag
Då förlorar man en glänta.
När mammor dör,
växer det sly överallt.
Efteråt åt vi lunch, tårta och kaffe i församlingshemmet. Det var så fint ordnat med rosa servetter och jordgubbstårtor och som Anna skrev, det var nånstans väldigt fint att få hedra Terese nära och kära med att få vara där och prata om Terese. I tårarna så skrattade vi åt minnen, åt hennes knutna näve och leendet när hon vann en förbannat svår boll (som hon egentligen inte skulle hunnit ta, men gjorde tack vare de där långa, spänstiga kliven) och jag pratade med Glenn om första gången Terese och jag träffades, på hans jobb. Om hur modig hon var. Vi kramades igen. Ja, det var mitt i den bottenlösa sorgen väldigt, väldigt fint och jag var verkligen djupt tacksam över att få vara där.
Tänk på Cancerfonden, skänk en peng till insamlingen i Terese minne – som vännen Helena startat och framför allt, #springforterese. Dansa! Jogga, spring med lätta steg, promenera, gör det du kan. För att du kan.
Jag vet inte riktigt vad jag tror på men nåt tror jag på. Ibland dyker visst en liten ängel upp. Och jag vill tro att vi tog farväl av Terese men att hon ändå finns med oss på något vis och ler däruppe. Jo, så är det såklart. Hon ser. Hon ler, knyter näven och tänker ”yes!” när hon ser alla som snörar på sig gympaskorna springer för att hylla henne.