Imorgon, för sju år sedan, blev jag mamma. Och livet förändrades för alltid. Plötligt fanns en ny mening med alltihop. På en sekund – från att jag fick upp henne på mitt bröst och hon tog sitt första lilla andetag på denna jord – så blev någonting så mycket viktigare än jag själv. Den villkorslösa kärleken, så stor och stark att den fullständigt svämmar över i bröstet. Då liksom nu. Då, den 9 april, föddes äntligen vår älskade Marianne. Nästan prick två veckor över tiden, som jag väntade…
Idag firade vi henne hemma, ett litet kalas för ett par gamla kompisar från förskolan. Det sägs ju att det är lagom med lika många barn som barnet fyller år – och det stämmer bra tycker jag! Min mamma var häruppe och bakade rulltårta med Marianne och Klas, med hackade Marianne-kolor i krämen och röd-vitt dekoration. ”Mormor, du skulle vara med i Hela Sverige bakar” tycker barnen, jag håller med. Allt mamma svänger ihop blir så himla bra och gott, alltid. Tack vare mamma har Amy och jag skrivit våra tre kokböcker. Men åter till firandet…
Vi körde femkamp, på födelsedagsbarnets önskan. Måste skriva ett inlägg med lekarna, det blev så himla bra! Nu kommer strax mamma, pappa och mina svärföräldrar på söndagsmiddag. Sociala schemat denna helg alltså, puh. Men det blir supertrevligt.
Imorgon bitti ska jag pussa och krama vår fina, roliga, kloka 7-åring extra mycket. Hämta henne i skolan och hitta på något mysigt. Och berätta för henne om just den dagen, för sju år sedan, när hon kom till oss.