Hej från en trött mamma här hemma i soffan. Det kom verkligen från ingenstans, pang – så var den där. Märkte att han rosslade lite igår kväll, när han somnade. Men han somnade aldrig riktigt djupt, för sen kom det. Rosslet tilltog, sen den hemska liksom skällande hostan. Usch, såklart var jag ensam hemma med alla tre eftersom Johan var iväg över natten på en jobbgrej. JUST igår!
Vid elva på kvällen satt jag i soffan med Ernst i knät, för att hålla honom upprätt, tittade på Pippi för att lugna. Både honom och mig tror jag. Småpratade lugnt och försökte få i honom ljummen saft i flaska. Fattar inte, han var ju helt pigg på dagen, så glad att vara tillbaka på förskolan (ja, alltså INTE när jag lämnade men sen så…).
Efter två rejäla attacker, klockan var då halvett typ, så fick jag i honom luftrörsvidgande som vi fått utskrivet – rafsade ut ALLT i medicinlådan i panik, och svor över att jag inte hade det lätt tillgängligt. Ja, ni som vet, ni vet paniken. Hemskt. Samtidigt som jag ju visste att jag måste hålla mig lugn, för att lugna.
Sen satt vi fram till morgonsolen kom, i soffan. Han halvsov sittandes, jag satt bredvid och försökte sitt-sova med örat nära hans mun, för att liksom lyssna på de kämpande andetagen, min lillskrutt…
Men visst är det så att en hostnatt faktiskt ofta kommer ensam? Alltså med falsk krupp. Eller blir det ofta flera på raken?