”Så lustigt. Du skrev om ’tjejmiddag’ som om det var en spontan grej och jag blev inspirerad. Du skrev om tanken att ställa in pga sjukdom el liknande och jag kunde känna igen mig. Och sen kom bilderna från denna tjejmiddag som kändes mer uppstyrt än ja ett… bröllop typ. Jag kände mig typ lurad…”
”Varför har du en proffsfotograf som kommer och fotar på din tjejmiddag? Låter väldigt konstigt och som att det viktigaste är fina bilder, inte gemenskapen med vännerna”
”Hej Ebba! Det verkar som att en stor del av grejen här är ”förväntningsstyrning” som vi kallade det i konsultvärlden. Vi verkar ha varit många (inkl mig) som uppfattade din födelsedagsmiddag som en spontan sista-minuten hemmamiddag och kände igen oss och inspirerades av det. Det blev liksom lite ”chock” (nåja, men du förstår säkert vad jag menar) när det visade sig vara en så uppstyrd fest och väldigt långt från vad de flesta av oss känner igen oss i. Alltså inget fel i sig, men något annat än vi trodde. Att man sen tar in fotograf är väl ingen stor sak – jag har en kompis som är grym på att fota och ber ofta henne att ta lite extra kort. Tycker det är jättebra om ni slipper ha mobilerna – det är många influencerträffar som ser jättetrista ut för alla sitter med mobilerna.”
Mäktar inte riktigt med, efter den här dagen, att författa något slags supergenomtänkt svar. Mer än vad som rör sig i huvudet just nu. Så här kommer det. Läs om du orkar. Känslan är en blandning av att jag blir helt matt, ledsen och vilsen. Helt ärligt lite uppgiven. Tänker fasen också, jag VILL ju ägna mer tid åt bloggen och mitt skrivande – och det tänker jag göra. Mina älskade texter om livet, varvat med vardag OCH fina bilder med inspirerande outfits. Tillsammans med väl valda samarbetspartners som gör det möjligt, som får mitt bolag att rulla, som förhoppningsvis kan bli bra, kul och givande innehåll för er som följer och där jag kan tillföra något med mina idéer. Den mixen har jag jobbat med i arton år nu, med mitt eget varumärke som bas och plattform. Än mer sedan jag tog det läskiga klivet från tryggare jobb på TV till att bygga på min egen värld. Eller, inte direkt tryggt, eftersom det är en stenhård, rätt gräslig bransch i min yrkeskategori som kvinnlig programledare, som jag har svårt att finna mig i – mer om det en annan dag – men absolut lite tryggare.
Allt slit jag lagt ner på det, tänker inte släppa taget så lätt. Det är mitt jobb som jag älskar, som jag hela tiden försöker utveckla och bolla på ett vettigt sätt. I april släpper jag min tionde bok, den första jag jobbat med 100% själv från början till slut, i hela processen. Tar all risk, satsar mycket men roligt har det varit. Och lärorikt. Det är jag förbannat stolt över. Äh, jag är ju stolt över mycket. Över att så många därute runt om i landet hänger med, delar med sig av sina liv, skickar väldigt fina mail. Över att jag har kollegor idag, ett nätverk av frilansare och en heltidsanställd. Över min gravidpodd, över att jag driver ett bolag med ett alldeles eget kontor, där jag målar väggarna rosa om jag vill, för jag har jobbat ihop varenda krona och det är mitt. Jag är enormt tacksam också. Nyper mig ofta i armen. Ödmjuk inför allt detta, det ska gudarna veta. Men så kommer dipparna, ofta i en fas där man är på gång att tänka nytt, starta upp nya saker. Utmanande och tufft. Man känner sig jäkligt skör stundvis, hjärtat i halsgropen, gör jag rätt? Precis exakt där är jag nu. Gäller nog inte bara mitt jobb, tänker jag? Utan oss alla, ibland?
Nog svamlat. Jag är långt ifrån perfekt, vet att jag ska bli bättre på att uppdatera här. Skapa mer innehåll, om livet. Då kommer kommentarer om min tjejmiddag i fredags, som de här ovan. Att jag skulle ha lurats om min tjejmiddag (och ja, de handlar också om annat – som Karin kommenterar – men flera utgår från just min tjejmiddag). Drar en djup suck när jag skriver detta, eftersom jag inte återhämtat mig efter det race det blev! Puh. Kort varsel, plötsligt kunde ALLA – vilket ju var jättekul! Kärt problem. Hitresta från Göteborg, kollegor i branschen som blivit väldigt goda vänner. Som Emma Unckel, Titti Schulz, Anitha och Andrea. Så är det i mitt yrke, jobbet vävs tätt ihop med livet och det är ändå rätt fantastiskt tycker jag. Mina vänner vet det. De vet också att inte ”bilderna är viktigare än gemenskapen”. Jag hade bjudit hem hit till oss, såklart. När jag inser att vi inte får plats. Hjälp, det går bara inte. Ringer runt till fyra olika restauranger i närheten, alla har bokningar eftersom det är kort inpå. Kom då på Historiska museet på vår gata, ringde dit och bingo, där kunde jag få hyra deras Lejongången för min tjejmiddag. Mailade fram och tillbaka med deras kock Nisse, satt uppe till ett och spikade till slut en meny. Som jag sedan renskrev och mailade till Cecilia, som driver Pica Pica, och frågade om hon kunde göra ett snabbt uppdrag och fixa en fin meny. Samtidigt som jag beställde blommor. Frågade Nisse om de hade vita dukar, bad om bild på hyr-porslinet. Och sms:ade (ett på natten) Anna, Ida och Erica och bad dem att fixa en Spotify-playlist. Eftersom jag har ett långtgående samarbete med Clinique, så frågade jag dem om de ville vara med – vilket de gärna ville! Det skulle bli superfint att plåta deras bästsäljande kräm mot de fina, färgstarka blommorna, i Lejongången, så det blev perfekt, och jag kunde passa på att skapa material till Facebook, inför ett kommande inlägg med dem. Det var ju också ett fantastiskt härligt gäng där, jag ska inte skriva ”powerkvinnor” – förlåt – för då blir väl någon tokig på mig men nåja, jag tycker att det var så! Hur som helst, jag ringde mamma och förklarade att vi skulle svänga ihop drink och förrätt till femtio tjejer hemma hos mig på fredag. ”Det löser vi, barnen hjälper till – och pappa och jag, vi gör nåt gott”, säger min optimistiska, fantastiska mamma. Och vi skriver en inköpslista per telefon. Det skulle bli full rulle i köket, Klas och Marianne skar grönsaker och mamma bakade grönkålschips och fröbröd. Pappa ställde bubbel på kylning på balkongen och letade galgar i hela lägenheten. Och jag sms:ar Kate Gabor, ber om ursäkt för sista minuten, men undrar om hon kanske kan ta ett uppdrag och fota, i två timmar? Hon kan, jippie. Då kan hon plåta Clinique-bilderna mot blommorna, få till snygga bilder till samarbetet, och även fånga mina kära vänner, så att jag kan lägga mobilen i väskan hela kvällen. Vilken jag faktiskt gjorde, så skönt!
Sedan säger mamma ”Men Ebba, lova nu att strunta nu i sidenband runt servetterna, placeringskort och sådant”. Hmm, jag mumlar nåt till svar, men jag kunde förstås inte låta bli. Så en timma innan gästerna skulle komma joggar jag bort till Historiska och skriver alla placeringskorten, som jag petar in under de färgglada sidenbanden…