Alltså ett jättekonstigt meddelande här – men något jag funderat på… 😅 Du pratade om att du hade en del kilon att gå ner, du måste göra det för hälsan osv. Och att du har storlek L/XL. Det ser ju VERKLIGEN inte ut så? Jag är också 178 cm och väger väl runt 80 kg, så är ju absolut inte lätt heller. Men tänker vi lever i olika världar kanske? Eller olika kroppstyper? Jag drar en storlek M nästan jämt. Men ändå – det kändes så märkligt att du skulle göra en satsning med dietist, viktnedgång osv när jag verkligen inte SER det behövas? Alltså förlåt för konstigt meddelande, följer dig med glädje och tycker du är URSNYGG och så kompetent. Lyssnar på podd och läser din blogg med stor behållning. Så ingen kritik bara fundersam kring hur du ser på kroppen!
En klok kommentar droppade in, som jag sparade i mina anteckningar för att försöka besvara lite mer utförligt. N u när det kom en liknande fråga i mitt flöde så tänkte jag göra ett försök.
Först och främst, jorå, jag är storlek XL – eller nu kanske mer en L. Men i många märken fortfarande storlek XL. Kommentaren ovan – och fler i samma stil – tänker jag snarare är ett bevis på hur oviktig den där siffran, eller bokstäverna, kan vara. Hur lite det säger.
Men okej, i mitt jobb blir jag ständigt påmind om min storlek. Jämt och ständigt! Senaste fem åren har min standardkommentar, i alla provrum och i alla otaliga klädsamarbeten, samt modesammanhang, jag jobbat med varit: ”Det största ni har, tack”. Alltid. ”Ta bara det största”. XL eller 42 är det vanligtvis. Helt ärligt är det inte alltid jättekul i en bransch där detta ses som något udda. Nästan lika många gånger får jag motfrågan ”Men nä, stämmer det verkligen?! Vi skickar en 38:e ändå… Inte behöver väl du…” och stora ögon. Helt enkelt för att jag är hyfsat lång med mina 179 centimeter. Jag klär mig efter min kropp, mina former, och sist, men kanske viktigast: Jag har inte haft några större problem med det här. Jag har gillat läget. Eller läget, det är ju min kropp, som orkat så mycket, burit mig genom så mycket, burit tre barn. Den måste man ju gilla, ja faktiskt beundra och vara snäll mot. Men jag har inte varit snäll mot kroppen senaste åren…
Jag har krasst prioriterat annat. Jobbat järnet, tusen projekt, en bok om året, tre barn. Träning, kost och hälsa har kommit väääldigt långt ner (om ens alls) på min ”att göra”-lista. Stötvis ibland, aldrig som en naturlig del av vardagen. Stress och sena jobbkvällar har resulterat i fyra kvällsmackor och ”kasta i mig”-stressätande. Verkligen inte varje kväll, överlag har jag haft okej vanor. Aktiv vardag, spelar min tennis, styrketränar då och då, i perioder. Springer ibland. Men en hållbar, långsiktig plan för livet? Nej. Planering? NEJ! Där brister det. Inte minst planering vad gäller maten. Jag har haft en plan för alla andra i familjen, men inte för mig. Ofta skippat frukost, gärna sallad till lunch – men inga mellanmål, för att sedan bli vrålhungrig på kvällen. Sluka barnens pizzakanter på stående fot i köket, slänga i mig barnens rester istället för att göra en egen god tallrik till mig, att äta i lugn och ro. Addera sedan events och jobbmöten i min bransch, där det alltid dukas upp goda saker, överallt, jämt. Och då äter jag ju av det, förstås. Vilket långt ifrån alla gör.
Hur som helst, åter till frågan: ”Det SER ju inte ut som du behövde göra en hälsosatsning?”. Såhär: Jag tror inte alltid det syns på utsidan. Jag valde till slut (verkligen med betoning på till SLUT, för jag ser ju mig själv som en som ”kan” sådant här, ”vet” vad jag ska göra, har lite dålig karaktär, ska ta tag i det sen…) att kontakta en nutritionist. Det blev kloka, sunda, vettiga Alexandra Petersson, utbildad nutritionist. Det var faktiskt min syster Amy, som också jobbar med detta, rekommenderade. Jag är nu så himla glad över att jag vågade göra det! Jag minns första mötet tidigt i våras, att jag tänkte att jag testar MEN att jag inte var särskilt hoppfull. Herregud, jag vet ju vad jag gör fel. Men så fel jag hade – och så tacksam jag är över att jag hade fel!
Jag fick nämligen hjälp att bena ut, att komma till insikten, att välmående för mig handlar om en livsstil jag kan hålla. En livsstil för hela livet, med dess ups and downs inkluderade. En livsstil som gör att vi kan njuta av hemgjord pizza, tillsammans hela familjen, på fredagskvällen. Inga förbud, utan där jag kan njuta med gott samvete. Där en god middag hos kompisar inte är ett ”oh no, nu gick ALLT åt skogen” utan en del av helheten. Absolut inga dieter (jag har testat typ allt, det funkar när man kör 100% men sedan, nej, och jag kommer exempelvis aldrig kunna leva utan bröd eller pasta resten av livet ändå, så nej, inget för mig) utan en en stark, pigg kropp med ett sunt midjemått. Jepp, där kommer ändå ett mått. Siffror. Och förstås, en målvikt jag vill hålla fast vid, med ett eller två kilo upp eller ner. Vetenskapligt definieras ett hälsosamt midjemått för kvinnor till under 80 centimeter. Högre kan öka risk för bland annat hjärt- och kärlsjukdom. Mitt midjemått låg rejält över det och är fortfarande över det, så jag är inte i mål. Men det ska jag fixa!
Som jag skrev tidigare, så är jag fortsatt livrädd att misslyckas. Få ett återfall till ”gamla vanliga” vanorna. En hunger-dövande chokladbit på väg hem från affären, den ena träningen avbokad efter den andra, tröttheten, hungern, stressen, att hamna där igen. Att jag, ”duktiga” Ebba, som är himla kapabel när det gäller MÅNGA saker inte fixar detta. Nu på sommaren är det plötsligt supersvårt att få ihop mina #10000steg – får kämpa med att pussla ihop träningen, med sommarlovs-lediga barn och ett dåligt mamma- och frusamvete OCH mycket jobb. Vi hade plåtning förra veckan och mina jeans från förra sommaren var alldeles för stora. Hör då mig själv säga: ”Jaja, tur att det är sommar – snart fyller jag ut dem igen, ingen idé att köpa nya”. Detta trots att jag kämpat sedan i februari med att lägga om livet, nöta in nya goda vanor, näringsrik mat, lägga till BRA vanor och få bukt med hela den goda (eller snarare onda) cirkeln som jag kämpat med de senaste… Tio åren.
Så, ett väldigt långt svar på frågan om hur jag ser på kroppen: Jag kämpar med att vara snäll mot den. Och det ska gå, det är klart att det måste gå! Även om vägen dit varken är spikrak eller perfekt. Tja, just som med precis allting annat i livet då!