Usch, ligger vaken fast klockan närmar sig halvtvå – kan inte somna. Smög just och lyssnade på Ernst andetag, nu sover Johan med honom i vår stora säng. Men var ändå tvungen att lyssna en extra gång. Min lillskrutt, sover nu så gott med rosiga kinder och håret på ända. Så var det inte igår. Vid elva började han hosta konstigt, konstiga ljud, vi satt och kollade sista ”Game of Thrones” men jag flög upp ur soffan tack vare mamma-superkraften med extraspeciella barnljudshörseln…
Han var helt pigg på dagen, syskonen är friska, inga konstigheter – men hostan blev bara värre och värre och vid midnatt var det rejäl attack av falsk krupp. Alla som vet, ni vet. Hela kroppen hävde sig, vid det här laget hade vi försökt lugna, vyssja, titta på ”Pippi”, ut i kylan på balkongen, dricka varm sagt – och framför allt lugna honom. Klappa, prata lugnt, låta lugn och glad. Trots att paniken vällde fram inom mig. Bar runt honom hemma, försökte hålla mig lugn trots att tårarna nu kom.
När han skäll-hostat något hemskt i en timma, så blev inandningarna rossligare, pipande, korta och till slut tystnade det, han försökte liksom kräkas men inte heller det gick. Jag ringde 1177, med Ernst på axeln som nu liksom tappade huvudet och nästan tuppade av. Kom till slut fram efter vad som kändes som evighetslångt och de hörde hans rosslande på min axel, och sa åt mig att lägga på och ringa 112. Vilket jag för första – och förhoppningsvis sista – gången i livet gjorde. Jag försökte få kontakt men han var slapp och kippade efter andan med hela lilla kroppen, jag slängde på mig skor, tog väskan och sprang ner till gatan där jag väntade in ambulansen.
De änglasnälla ambulassjukvårdarna lugnade, försökte få ur mig Ernst personnummer – viket jag i stunden helt glömt, liksom vad han vägde – och vi fick hoppa in. De pratade så lugnt och fint med Ernst, plockade snabbt fram medicin, jag tror att det var adrenalin han fick inhalera i den lilla barn-syrgasmasken, och sedan fick han en dos kortison på vägen in till barnakuten. Och ett litet mjukislejon som han kramade hårt, där han satt på båten under en orange filt i sin randiga pyjamas. Kan inte nog säga hur fantastiska sjuksköterskan och ambulanssjukvårdaren var. Ernsts små axlar sjönk äntligen ner, han kom till ro och satt stilla med syrgasmasken och bara andades, med stora ögon.
Väl inne på barnakuten skakade jag fortfarande bad jag om ursäkt, för nu var han ju igång och var ”med” om än tufft med den rossliga andningen och fortsatta hostattacker. Med mamma som är läkare, så ringer jag ju alltid henne! Vill absolut aldrig uppta dyrbar tid från den så pressade vården i onödan – och ville liksom bara ur vägen för de snälla sköterskorna som tog emot. Men de var inte nöjda med hans anstränga andning, rosslande och hemsk, och vi blev visade till ett rum. Ytterligare en kom och lyssnade på lungorna, det blev beslut om en till dos kortison. Min älskade minsting, satt i mitt knä och kämpade – och klockan kvart över tre lättade det äntligen, och jag ringde en taxi hem. Tänkte då också vilken välsignelse att jag inte var ensam hemma med alla tre över natten, eller bortrest så att Johan var ensam för den delen.
Idag var han medtagen och hängig, fick följa med mig till kontoret. Sån enorm lättnad att han mår bra, att det gick bra. Exakt HELA dagen har jag haft som ett klipp som spelats upp framför mig, på repeat, när han tuppade av och jag inte lyckade få kontakt. Usch, nu ska jag verkligen försöka sova. Imorgon bär det av mot Göteborg också, för att signera böcker och ha bokparty.
Gonatt du därute, ta hand om er! ❤️