Okej, vi mååååste ventilera detta. Är långt ifrån klar! Håll i hatten och varning för skvallrigt svammel men vi måste ju bara få prata av oss. Detta svårsmälta (som blev en HEL PODD, lyssna gärna här!). Alla tudelade känslor och hela efterspelet, som vi definitivt inte sett sista delen av. Långt därifrån. Alldeles nyss släppte Buckingham Palace ett pressmeddelande där drottningen, å hela familjens vägnar, djupt beklagar hur de senaste åren varit för Harry & Meghan – och understryker att ”the issues raised, particularly that on race” är oroande, tas allvarligt och kommer att tas upp inom familjen, privat. Det sista ordet är avgörande – och givetvis är varje ord i detta uttalande vägt med guldvåg. Privat. Alltså, inte för öppen ridå… Samtidigt som man känner lite grand att, well, så ni visste verkligen inte?! Å andra sidan, vad annars ska en drottning skriva än detta.
Alright, jag försöker sammanfatta med 19 tankar som jag bär med mig efter att ha sett intervjun:
1. Okej, första och främsta tanken: Man har ju älskat Meghan och Harry från the very start. Han, den charmige lillebrors-prinsen. Hon en uppfriskande cool, ursnygg feminist och framgångsrik Hollywood-stjärna som LEVT lite. Hurra! Som är frånskild, som har en egen karriär, som älskar kalligrafi (!), som har startat en egen livsstilssajt, som kommer från en annan värld än den lilla, brittiska överklass-bubbla som är prinsarnas vardag.
2. Nästa tanke är hur oerhört viktigt, starkt och modigt det är av Meghan och Harry att lyfta på locket kring psykisk ohälsa och rasism. Det Meghan vittnar om är absolut oacceptabelt, om detta råder inga tvivel. Dessvärre inte superförvånande, men ändå. Att en person i hennes position vittnar om detta och väljer att använda sin plattform till dessa frågor, det är viktigt, det behövs. Det kan göra skillnad. Punkt.
3. Men en annan tanke som hela tiden finns där är… Att det är så himla SORGLIGT ändå. Alltihop. Kanske det jag främst bär med mig faktiskt. En infekterad familjefejd som dras upp inför miljoner tv-tittare, med Oprah som tillbakalutad ciceron. I en familj som redan drabbats av det allra värsta, när en mamma rycktes bort i en fruktansvärd tragedi. Det har ju uppenbart skurit sig mellan paret och familjen på ett vis som känns extremt svårt att läka. Det blir knappast bättre nu och det hela känns bara så sorgligt.
4. Brittisk tabloid-bevakning är vidrig. Vidrig. Som en PR-expert så väl uttryckte det, svenska kvällstidningar framstår som kyrkans veckoblad i jämförelse. En systematisk förföljelse
5. En helt annan tanke men kunde inte låta bli att tänka: Wow! DE HAR TITTAT PÅ THE CROWN! Ja, det är ju kul – helt enkelt! Att se sedan säger att de sett ”delar av den”, nej, det köper jag icke. Sedan säger ju Meghan att hon suttit ensam i deras villa i Windsor i veckor och bara sett på tv, eller film, för att hon inte kunde eller fick göra något annat. Då måste hon väl ändå ha plöjt ”The Crown”?!
6. Tänker också ett väldigt stort: Varför? Varför?! Varför väljer de att prata ut om familjebråken på det här viset, inför miljoner tittare, världen över. Jag tänker då inte på de allvarliga anklagelserna om rasism och utfrysning, utan om när Harry berättar att pappa Charles till slut inte ens svarar när han ringer, eller när han beskriver att hans älskade storebror och pappa “fortfarande är fångar” (!) – den bäddar inte för en härlig fortsättning på brödernas uppenbart frostiga relation, usch alltså…
Det överskuggar icke de viktiga frågorna, om rasism och om psykisk ohälsa, vilket är och förbli oacceptabelt – bortom varenda kungligt protokoll. Men ändå är just dessa detaljer så tragiskt att de pratar ut med Oprah om. Det är också de här delarna av intervjun som många är kritiska till, då paret låter bortskämda och naiva och helt utan självkritik. Liiite (!) självkritik som krydda skadar ju onekligen aldrig, får man väl hålla med om, eller?
7. …Sen får man inte glömma att saker som i en vanlig familj händer (och inte är särskilt ovanligt) – som syskonbråk eller otrohet – såklart är förfärligt. Men i kungafamiljer tar det helt andra proportioner. Så är det bara. Kanske då ännu viktigare att tänka lite ”When they go low, we go high”?
8. …En skillnad i detta familjebråk är ju också att William och Kate aldrig kan besvara detta – och det VET Harry. Mycket väl. Han kan spelreglerna. Just därför stör det att Meghan tar upp historien (för jo, Oprah frågar visserligen men liksom övriga ämnen är det uppenbart välrepeterat och noga genomtänkt) om brudnäbbsklänningarna och Kate, som då fick Meghan att börja gråta. Kate hade precis fått sitt tredje barn, lille prins Louis var typ tre veckor gammal, och jag tänker att det var nerverna utanpå för alla.
”I don’t think it’s fair to her to get into the details of that because she apologised and I’ve forgiven her”. Tja, ändå märkligt att ta upp det med Oprah då, kan man tycka? Sedan ville hon givetvis använda det för att exemplifiera att alla “inom firman” visste att det varit just så, men att ingen dementerade eller gjorde något åt saken. Tyvärr det ÄR ju inte normalt att kungahuset kommenterar sådant, för var ska de dra gränsen?! Å andra sidan ÄR det märkligt att de inte gick ut och hårt markerade mot rena rasismen som Meghan utsattes för i media. Det tänker jag att de borde ångra.
9. Harry säger att hans familj kände sig hotad av Meghan, KAN det verkligen ha varit så illa, tänker jag? Ja, Harry säger ju det och visst är det deras sanning, så som de uppfattat det, men det är ändå sanning, tänker jag. Men just den här kommentaren har jag svårt att sluta tänka på: ”You know, my father, my brother, Kate, and all the rest of the family, they were really welcoming” säger Harry. ”But it really changed after the Australia tour. It was the first time that the family got to see how incredible she is at the job”. Alltså, den är svår att smälta. Tänker då främst på William och Kate, och att säga att de älskar dem och vill stötta dem – men de är vidrigt missunnsamma och klarade alltså inte av att Meghan gjorde ett fantastiskt jobb? Givetvis också att historien upprepar sig, men… Det är ju faktiskt också Williams mamma. Äsch, så svårt detta, men detta kändes bara så hemskt?!
10. De avslöjar att det är en flicka, Archie ska få en lillasyster! Något arbetande kungligheter aldrig skulle göra, så inte bara kul utan också ytterligare en markering att de går sin egen väg. De har ju gott om plats i 150 miljoner kronors-villan i Montecito, men två barn räcker, berättar de.
11. Oprah säger att hon fick fråga VAD som helst – well, nej, den köper man väl inte. Dels, så ställer hon knappt några frågor, dels så är det nästan fler frågetecken efter intervjun?! En naturlig följdfråga när Harry pratar om den dåliga relationen till sin pappa är väl onekligen Meghans syn på detta, som ju har erfarenhet av detta? Eller kring titlarna och säkerheten, och hela frågan om pengar och försörjning? Oprah sa själv att detta var hennes BÄSTA intervju någonsin, jag håller inte med. Det var en välregisserad pratstund med Oprah som guide, snarare än en intervju. Harry och Meghan fick ingenting betalt för intervjun, vilket det var bra att de var tydliga med. Betalt får de däremot för dokumentär-serien de nu arbetar på, tillsammans med – yes – Oprah. Å andra sidan, många fullkomligt älskade hur Oprah gjorde intervjun, så där är ju ytterligare något som delar ”tyckarna”.
12. En tanke som är svår att släppa är Megans ganska bristfälliga research. Det måste gå att ha två tankar i huvudet samtidigt – och det som paret fått utstå är oacceptabelt, men det låter också naivt att inte ha läst på alls om världens mäktigaste kungafamilj, som man ska gifta in sig i? Var hon inte genuint nyfiken, och åtminstone liiite fascinerad?! Så mycket historia ändå, en himla spännande värld som också är hennes stora kärleks värld, bakgrund, uppväxt – och framtid. På gränsen till arrogant menar vissa – well, själv kan jag inte låta bli att tänka att Harry väl borde ha berättat mer för henne, under alla deras långa, många dejter, som han berättade om i den andra intervjun, med James Corden?
Till skillnad från 17-åriga Diana som ju var ett barn när hon kastades in i denna cirkus, så hade Meghan ändå erfarenheter att luta sig mot. Jag tänkte ofta att det måste ha varit en tillgång, med hennes Hollywood-erfarenhet. Och någon nyhet är det ju inte att kungahus och dess medlemmar ALLTID har varit hårt och orättvist bevakade, hyllade och älskade men också ständigt ifrågasatta? Tydligen hade jag helt fel här, eller så förstår man helt enkelt inte vidden av hur det är att leva med den typen av vidrigt drev mot sig, förmodligen inte.
13. Okej, 50.000-kronorsklänningen från Armani i all ära, men det finaste var ju att Meghan bar Dianas tennisarmband från Cartier. Fint!
14. En annan tanke som gnager är parets önskan om ett lugnare, mer tillbakadraget liv, är DETTA då rätt väg att gå? Den enda vägen att gå kanske? Om det nu är så, så måste man förstå och respektera det. Samt aldrig glömma att Harry har ett trauma i bagaget, med sin mammas öde. Om Dianas intervjuer från 1995 hade gjorts idag, hur hade de tagits emot? Hon hade inga Netflix-kontrakt i sikte, bara upprättelse efter ett halvt liv av olycka, menar många. Jo, men kanske HADE hon haft det, om medielandskapet vore ett annat?
15. Det ÄR ett jättekonstigt jobb att vara kunglighet! Omodernt och säkert frustrerande men samtidigt ett liv i överflöd med massvis med spännande personer, resor och intryck. Ett begränsat liv men också ett oerhört spännande sådant. Japp, du måste stämma av alla resor med “firman”. Du måste noga tänka igenom många till synes enkla vardagsbeslut! Eller relationer, lex hopplösa prins Andrew och hans “vänskap” med Epstein. Det är såklart också ett urjobbigt uppdrag många gånger, såklart är det inte lekande lätt för William och Kate heller alla gånger, i den kungliga vardagen.
16. …Och jag fattar att Meghan ville modernisera detta. Att hon helt säkert kom in med energi, med kreativa idéer och sa – som hon själv uttryckte det – jag är redo. Använd mig! Jag vill jobba, nu kör vi! Det är inte svårt att föreställa sig kulturkrocken där, med en familj som gjort många saker på exakt samma (ganska långsamma) vis i generationer, där individualister förväntas anpassa sig, för i det här jobbet går rollen, ansvaret och plikten före individen.
17. Brittiska hovet behöver anställa en in-house psykolog, nu genast! Visst är det ändå märkligt när Meghan berättar hur hon inte FICK träffa en psykolog? När Kate och William aktivt arbetar med psykisk ohälsa bland unga, och stöttar organisationer som enbart jobbar med detta? När prins Harry varit öppen med sin kamp med sitt mående genom åren? Men att det inte ”gick för sig” låter ju bara för hemskt. Och att Harry inte kunde hjälpa henne att lösa detta, att få prata med någon online, eller bara lösa så att hon fick stöd i någon vettig form?
“Ger man sig in i leken….” har många kommenterat, apropå parets inställning till allt som skett de senaste tre åren. Från att de skulle vara kungligheter på heltid, till att se startade sitt eget varumärke (för övrigt fortfarande något jag gärna hade velat veta mer om) men alltså jag GILLAR inte det talesättet. Jag pratade om det med Emilia idag och sa: ”Tänk vad många gånger man gett sig in i leken!? Måste man alltid tåla den då?!”. Inom rimliga gränser, kan jag tycka, och detta är uppenbarligen långt bortom rimligt.
18. Och en tanke apropå titlar: Här förvånades jag, eftersom paret i mina ögon fick nån slags respekt när de – trodde jag – valde att ge Archie chansen till en mer normal uppväxt. Samt lite kass research av Oprah här, eftersom det ju inte är någon chock, som Meghan säger? Prins Charles syster Anne valde ju till exempel aktivt att INTE ge sina barn titlar? Men att de då tydligen ville ha en titel men inte fick en sådan, det är ju en chock! Archie Mountbatten-Windsor blev det slutligen och här menar Meghan att det handlade om hans rätt till säkerhet och livvakter, försedd av staten, helt enkelt. Därmed inte sagt att han inte behöver säkerhet, men liksom andra förmögna personer, så ordnar de det själva? Ja, hela den här biten lämnade ändå vissa obesvarade frågor.
Bör också tilläggas att det länge sagts att prins Charles – precis som kungen här i Sverige och i de flesta andra kungahus i Europa, vill gå mot en mindre arbetande kärna av kungahuset. Det är två år sedan kungen meddelande att Carl Philips och Madeleines barn INTE längre tillhör det kungliga huset i Sverige, och därmed inte kan förvänta sig något apanage, liksom för Archie alltså.
19. Måtte de nu leva lyckliga därborta i soliga Kalifornien. Måtte kungahuset ta lärdom av denna tragedi, måtte de en gång för alla ta tag i problemen. Måtte det på någon vänster gå för prins Charles och resten av familjen i England som orkar, att åka över i sommar och träffa nya lilla barnbarnet, njuta lite av sand mellan tårna, mata hönsen och känna på det där lugna livet och cykelturerna som Harry så lyckligt berättar om. Måtte bröderna och deras familjer kunna umgås. Just nu känns det onekligen väldigt (väldigt) långt borta men man får väl ändå alltid… HOPPAS?! Ja, det får man såklart! Så det gör vi, tycker jag.
KOMMENTERA GÄRNA, om du orkar läsa ända hit!? Helt säkert har jag glömt någon tanke, eller snubblat på något, i detta världens längsta kungliga inlägg... Så fyll väldigt gärna på!