Det har kommit en hel del frågor kring det här, så jag tänker att jag besvarar er i ett inlägg istället. Jag pratar förstås om att jag numera visar bilder på våra barn här i bloggen, och på Instagram. Ja, helt enkelt att de får vara med.
Okej, lite bakgrund. När är jag blev mamma första gången var det verkligen en vattendelare – är du “en sån där influencer-mamma som visar barnen” eller “en klok förälder som väljer att dölja barnens ansikten i sociala medier”. Instagram var helt nytt, rädslan och diskussionen handlade mycket om vem som skulle kunna få tag i bilderna? Vad skulle hända med bilderna om de kom i fel händer?
Då tackade jag för det mesta nej till att vara med i sammanhang där det var fokus på vår dotter. Jag visade söta bilder på fötter, på hennes kalufs, på håll och ja, helt enkelt bilder där jag kände mig rätt trygg med vad man såg – och vad man inte såg. Jag hade med henne i ”icke-digitala” medier, såsom våra egna kokböcker och även reportage och omslagsjobb för Mama.
Klipp till idag, åtta år senare och här sitter jag med tre underbara barn som är hela mitt liv. Jo, jag älskar mitt jobb men livet kretsar ändå kring dem. Allt utgår någonstans från dem. Och just det tror jag är nyckeln till att det plötsligt inte längre kändes det minsta konstigt att inkludera dem även i mina sociala kanaler. Ledordet i allt jag gör, allt jag skriver och allt jag skapar är äktheten och att kunna vara ärlig med livets bergodalbana. Så, när barnen är en sådan viktig del av det så är de också en naturlig del här.
Sedan tänker jag också att det digitala klimatet har förändrats? Det som kändes helt okej i en fysisk, vacker kokbok då – det känns helt okej idag här, i bloggen och på Instagram. Farhågorna jag hade för åtta år sedan, de har jag inte på samma sätt idag. Barn idag växer upp med helt andra sociala kanaler, en ny verklighet. På gott och ont givetvis. Men det är ett faktum. Det är en så naturlig del i barnens liv med bilder och sociala medier – och såklart en stor del av mitt liv. Min passion är att skriva, inspirera och skapa innehåll utifrån min vardag och helt plötsligt blev det ett naturligt steg att inkludera barnen i det. Kanske är jag helt fel ute, men plötsligt kändes det liksom mer krystat att INTE ha med dem? Jag har alltid utgått från mig själv, jag gräver där jag står. Då blir det bäst. Alltid. Jag vill verkligen understryka att jag kanske har helt fel – men att jag till stor del litar på min magkänsla, i kombination med en stor dos eftertanke. I detta liksom i mitt föräldraskap i stort.
Så, vad händer om de inte vill vara med? Självfallet kommer jag aldrig tvinga dem, utan försöker alltid se till att det ska vara lustfyllt, skoj och enkelt. Helt utan krav på prestation. I de åldrar de är nu, så är det rätt enkelt. Jag ser det lite som att de får följa med mamma på jobbet. Hittills har det varit spännande och skoj. Betydligt roligare än att hänga med till pappas kontorsjobb och sitta med pysselboken i ett mötesrum … En sak är dock viktig, då jag bland annat fotograferar samarbeten med barnkläder. Här är jag verkligen supernoga med att aldrig fokusera på utseende eller prestation i relation till det. På samma sätt är jag himla noga med detta som förälder. Det handlar trots allt om en av de svåraste och viktigaste uppgifter man har: Att bygga en självkänsla som sitter på insidan av den där lilla kroppen, som inte är kopplad till utsidan.
Jag vill också här passa på att credda Polarn O Pyret, som jag är så glad och stolt att jobba med. Alla gånger då jag varit på deras fotograferingar är de fantastiska på att fånga barnen i lek och bus, i farten. Aldrig poserande, alltid med skratt. Min inställning till barnen och kläder generellt har också alltid fokuserat på funktion: “Funkar de här byxorna bra att springa i, kan du testa?” “Är jackan mjuk och skön?” “Går det att göra en snabb kullerbytta i de här kläderna?” – och sedan har fotografen Lisa Höök som vi känner väl varit där, hon är fenomenal på att fånga stunden. För omtagningar och barn är sällan en bra kombination, i alla fall icke med mina …
Det som varit underbart kul är gensvaret jag fått sedan jag valde att inkludera barnen mera här. Det värmer så. Till 99% – nej, faktiskt till 100% – så sprider det sådan glädje och om det kan göra bara en persons pendling till jobbet lite roligare när en fullständigt orädd Ernst rusar fram och matar en jättestor häst, så tja, då tycker jag i alla fall att det är underbart. Livet, liksom. Att kunna glädja, peppa och inspirera. Ett skratt som smittar av sig.
Den dagen de inte vill vara med, så behöver de inte det. Det är för mig väldigt, väldigt enkelt. Tror mig också vara rätt lyhörd med detta, med tanke på mitt ändå lite speciella yrke. Jag har valt min vardag, barnen ska få välja sin – ja, i och för sig är det ju deras lott i livet att ha mig som mamma, men men…
Men tänk om jag gjort jättefel? Om jag ångrar mig då? Ja, så kan det vara. Så kan det bli. Vi gör alla så gott vi kan, tänker jag. Alla väljer vi olika i den här frågan, jag respekterar till fullo allas val här. Idag känns detta helt naturligt, roligt och rätt för mig, för vår familj och för den person jag vill kunna vara här: Mig själv, med allt vad det innebär. Utan begränsningar. Sinkat och osminkat, genom tårar och lycka. För det här mitt liv. Ni får hänga med. Då vill jag att ni ska kunna ta del av HELA mitt liv där min familj är en naturlig och STOR del av det.
Jag kanske ändrar mig imorgon om något händer. Och vad händer när de är tonåringar? Ingen aning. Det tar vi då. Puh. Hjälp. Men jag hoppas innerligt att jag även då har en plattform som denna, där vi tillsammans kan diskutera, analysera och få älta livet som det ser ut då. Eller vad säger ni, hänger ni med?!
Jag måste ju avsluta med en bild på barnen – och en oväntad uppsida med att ha med barnen på jobbet ibland. Nämligen att jag har en uppsjö av härliga bilder, vilket faktiskt gjort att jag inte alls är lika stressad med att dokumentera med mobilen jämt och ständigt. Här är en riktig favorit från i somras, som jag alltid blir lika glad av:
Åh, vad jag längtar efter vår lådcykel nu… KOMMENTERA GÄRNA!