”Hos oss har vi också gjort en grej över när pappan flänger och far. Madrass in från garaget. Minstingen i mitten (förvisso inget nytt, han kommer in mer eller mindre varje natt) och de två äldsta turas om att sova på pappas plats respektive madrass. De har dessutom stenkoll på vems tur det är! Då är det kass nattsömn för min del som ska in på den lodräta raden! Men ändå ljuvligt! Vår äldsta fina pojke, snart stor, jag bara njuter av varje gång han vill hänga med på detta. I morgon är det dags för pappans första resa för hösten, vi andra längtar lite…”
Åh, fick en sådan härlig kommentar på inlägget nedan – jamen PRECIS så känner jag också. Haha, nästan att jag kan länga lite efter de här ”ensamdagarna” med barnen. Jag vet, jag beklagar mig förmodligen titt som tätt när Johan är borta – här eller (och?) till de stackars närmast sörjande som får lyssna. Okej, jag tror inte att jag är den allra gnälligaste människan men jag… Häver ur mig. Mina långa haranger. ”Hur ska det gå ihop, herregud, sån dålig tajming”. Jag gnäller, helt enkelt. Vilket jag också uppmuntrar andra i min närhet att göra. Ös på! Gnäll på, ut med det bara, delad börda är hälften så tung – det funkar faktiskt. Ofta i alla fall. Även om det inte hjälper, så blir det i alla fall inte sämre av att få häva ur sig lite grand. Tänker jag?
Men åter till kommentaren – för trots gnället, så njuter jag också av detta. Så kanske man inte FÅR säga men det gör jag! Att bestämma allt själv. Nu är det mammas ord som gäller. Fixa frukost, på mitt sätt, komma iväg på morgonen, helt på mitt sätt. Inget ”jaha, jag trodde att du skulle...”. Att fåna mig och fuldansa när jag gör frukost! Allt blir inte perfekt, det blir lite stressigt men det går ju. På nån vänster. Och att sedan på kvällen krypa ner, åla mig in, i det här mellanrummet. Tidigt, eftersom jag inte har någon jag vill sitta och småprata med en stund när barnen somnat. Varma, sovande, rufsiga pyjamasbarn. Som sparkar, vrider, vänder och vaknar till. Alldeles, alldeles usel nattsömn för min del – och alldeles, alldeles underbart.
Okej, nu längtar jag såklart OCKSÅ. Det gör jag verkligen. Det gör vi allihop! Men känslan av fixa, rodda och greja allting själv och att sedan unna sig den där tekoppen (och rostade smörgåsarna som blev middag, eftersom jag inte hann) i soffan på kvällen i ett alldeles lugnt, tyst hem, den är… Också härlig. I did it, heja mig. Kontrasterna, helt enkelt. Livet vore ju onekligen himla trist utan dem.