Tårarna rinner så skärmen blir suddig. Som vår tenniskompis Lotta skrev nyss: Att du, kära Terese, inte kommer sitta där i soffan på tennishallen och vänta på oss, varje fredagsmorgon, det går inte att förstå. Går inte. Du, alltid först på plats – jag, alltid med andan i halsen. Sen njuter vi av veckans höjdpunkt, vår fredagstennis. Med vårt lilla gäng. Under Mackans eller Mickes ledning. Som vi gjort i så många år nu. Genom barn, flyttar, böcker, stora beslut (!) som långt eller kort hår, lycka, bröllop, sorg, livets toppar och dalar. Ända sen du gick fram till mig den där gången, och sa att jag såklart måste ha en träningsbloggare på Veckorevyn! Jamen, såklart. En välbehövlig spark i baken. Det var ju du.
Jag tror också att vi båda insåg att vi var lite lika, i vår eviga ström av nya idéer, planer och projekt? Vår kärlek till skrivande. Och färgen rosa. Men din makalösa optimism, den kommer jag aldrig i närheten av. Din drivkraft, din passion för allt du gör, som gör dig så unik. Din ork och ditt lugn. Din utomjordiska förmåga att köra ett spinningpass FÖRE (!) vår morgontennis (du är också den enda som nånsin fått upp mig på en spinningcykel). Eller din morgonpigghet… Men vi blev vänner och har följts åt genom livet.
En lite speciell vänskap. Inte alls den du har med dina närmaste tjejkompisar. Men tack vare tennisen har vi ALLTID träffats, vilket gör vår vänskap viktig för mig, som inte hinner träffa vänner varje vecka, där vi är, mitt i livet. Eller okej, det där ryms liksom inte i mitt liv. Det får komma sen, tänker jag. Men fredagstennisen har varit helig. Och våra många jämna matcher, genom åren! Tidiga morgnar, sena kvällar. Envisa vinnarskallar båda två. Att ha fått äran att smittas av din kraft, energi och styrka. Fast jag inte haft en chans mot dig senaste två åren. Du spelade järnet på er bana på landet. Jag skyllde på tredje barnet, du längtade så efter att kunna skylla på det. Såg så fram emot det.
Minns när vi körde en match, bara du och jag, i slutet av januari 2010 och du ”hade något roligt att berätta”. Du väntade din älskade pojke. Några månader senare blev jag gravid med min Marianne. Men snart var vi tillbaka på banan igen, du med din järnvilja, dina snabba steg och stenhårda forehand. Här på bilden var jag nygravid med Marianne, du nybliven mamma.
För bara några veckor sedan, i slutet av mars, så tröstade du mig, när jag inte mäktade med att resa mig från stolen, utan kraschade ihop där utanför banan. Du såg direkt hur jag mådde, kramade om mig, tröstade och vi grät båda två. Du hade bråttom till jobbet men stannade en stund extra. Vi snyftade – och skrattade till slut över att vi satt där och snyftade, och du sa till mig att ”Nu måste det bli bättre”. Och jag tänkte att det måste du ha rätt i, efter den tuffa februari ni haft med den stora sorgen över er efterlängtade lille pojke ni förlorat. Nu var det nog. Du var så glad över att nya boken skulle bli utgiven, senare samma dag sms:ade vi. Du skrev så omtänksamt att du tänkte på mig, att du hoppades att jag skulle få tid att andas och ta det lugnt i helgen. Vi utbytte hjärt-emojis och konstaterade att det inte är vår bästa gren att sakta ner. Och så tvärstannade ändå allt. Nu sover du, för att – som din man skriver – ”få ro i själen och sinnet”, omgiven av din älskade familj. Du av alla människor, du urkraft till människa som orkar mer än oss alla andra tillsammans. Livet får inte gå till såhär.
Mina tankar är nu med dina barn, din man, dina nära och kära, i detta ofattbart svåra. Du vill inte ha blommor, inga gåvor, bara att alla skulle tänka på Cancerfonden. Det gör vi, skänker en peng till insamlingen i ditt namn och tänker på dig, kära vän, som vi alltid ska minnas, berätta om, spela för och springa för. Just som hon önskat – #springförterese. Och som hennes vän Anna så skrev: ”Typiskt Terese att ge oss en uppgift hon vet vi mår bra av”. Som gör att man känner livet i sig. Även om livet just nu känns så fruktansvärt orättvist och vi inget hellre vill än att du ska sitta där i soffan, kära Terese, med ett leende, och vänta på oss.