När flödet igår överöstes av citat, kloka ord, grattis varvat med upp till kamp och viktiga fakta – så kände jag mig nästan matt. Peppad såklart, tänkte extra mycket på alla fantastiska kvinnor jag har äran att ha i mitt liv. Så viktiga de är för mig! Tänkte på hur enormt glad jag är över Emilias och mitt samarbete som stärker mig så. Plockar upp mig från botten, hjälper mig att surfa däruppe på vågornas toppar. Tacksam till månen och tillbaka för det.
Men som sagt, också liiite matt. Inte över kvinnorna i mitt liv, förstås. Utan över kalla fakta. Har vi inte kommit längre? Vad gäller min älskade dotters möjligheter, jämfört med våra pojkars. 2019. Herregud. Men det är ju JUST så vi inte får känna. Just därför är kvinnodagen viktig, en väckarklocka och en påminnelse om att vi igår, idag och alla dagar måste fortsätta ha på oss rätt glasögon. Ifrågasätta. Aldrig acceptera att bli behandlade olika, på grund av kön.
Jag är verkligen ingen expert eller något feministisk förebild – men som kvinna, mamma och person med en plattform så vill jag ändå alltid försöka göra så gott jag kan. Genom att vara en icke-perfekt förebild som älskar sitt yrke, karriären OCH familjen. Men ibland genom att också visa att det inte är så himla lätt att få ihop det här som kallas livet, alla gånger. Den omöjliga ekvationen av karriär, barnen, relationen, det dåliga samvetet och jaget. Suck. Och att det är helt okej. Det är väl mitt lilla sätt att försöka bidra. Vi måste alla försöka bidra, det är var och ens ansvar. Om det kvinnodagen en viktig påminnelse.
Med det sagt ska vi kolla på Mello, och jag kommer som vanligt kommentera till barnen i stil med ”men titta vilken rolig glittrig strump-dräkt hon har på sig, kanske lånar Eric Saade den sen?” – och i det lilla och stora försöka pränta in i barnen att de har tusen möjligheter, i allt. Så långt det bara går.