Sen kväll och jag vill börja med att säga TACK för värmande ord, pepp och kommentarer. Livet kom emellan här, därav lite kasst med uppdateringar.
Jag är nästan alltid positiv (ibland lite jobbigt optimistisk) och peppad – men ibland dippar jag, orken försvinner och tankarna väller fram och sedan jag inte kunde resa mig upp från en stol en fredagsmorgon för ganska precis ett år sedan, så lyssnar jag på de där små signalerna. Tar ett kliv tillbaka, tar en sak i taget och tar hand om mig själv lite extra. Tränade ikväll, så svetten rann, sedan såg barnen och jag hela ”Lejonkungen” och åt smörgåsar och drack te under täcken i soffan. Fast jag borde förberett morgondagens viktiga frukostseminarium där jag ska medverka i en panel. Det kändes bra, eftersom jag ändå vet att det blir bra imorgon. Har redan läst materialet, frågorna och funderat ett par varv. Ja, nu efter några dagar av mycket… Av allt, så känns det bättre. Det ljusnar.
Jag sitter verkligen inte inne på någon magisk formel till livets stora kamp, om det där pusslet. Som för övrigt saknar bitar. Så är det ju bara. Vilket jag faktiskt är helt okej med. Det är underbart att försöka pussla ändå, eftersom det är så många underbara bitar som ändå FINNS här. Barnen. Min familj. Ett jobb jag älskar. Vännerna som finns där, finns kvar. Böcker att läsa, serier att se, texter att skriva, idéer och drömmar. Människor omkring mig att genomföra drömmarna med. Ja, alltihop. Det som tillsammans blir meningen med allt, helt enkelt.
Nej, nu ska jag sova några timmar. Hoppas att Ernst inte nattvandrar. Imorgon bitti ska det bli spännande att prata jämställdhet, livspussel och yrkesliv med Ardalan Shekarabi, socialförsäkringsminister, och Therese Svanström som är ordförande TCO. Håll tummarna för mig klockan åtta!