Ja, livet är… Upp och ned. Solen strålar, ljumma vindar och barnen har sommarlovsspring i benen. Ljusa kvällar men ändå nattsvart. Mina ögon är rödgråtna då en vän fått fruktansvärt besked. Som inte går att ta in, för det får bara inte ske. Det ligger som ett lock över allt, och hela tiden kommer upp längst fram på näthinnan, när jag sitter och skriver, jobbar – eller bara tittar på barnen som leker, eller sitter där i tv-soffan. Då kommer tårarna.
Vet inte hur man skriver om en sådan här sak, om ett sådant mörker, utan ville mest… Ville mest bara skriva att livet är så vidrigt skört. Så viktigt det är att försöka inse vikten av att njuta av de stunderna, av vardagen. Som vi tar för givet. De fina stunderna men också de operfekta. Även en övertrött, gnällig, bråkig stund (”stäng av nuuu”) som ju trots allt inte är nån större katastrof. Med perspektiv på livet.
Och själv räknar jag samtidigt ner dagarna till tisdag eftermiddag, då jag ska på återbesök efter fotoperationen, ta bort stygnen och bli av med gipset. Håller nu tummarna för att allt ser bra ut! Missar dotterns skolavslutning vilket är trist men så är det. Nu är barnen ute och badar med Johan, jag har kryckat ut på balkongen med en termos kaffe och ska passa på att ringa min syster. Tidig morgon hos henne så jag chansar och hoppas att hon kan långprata. Vill inget speciellt mer än att prata, höra hur hon och barnen har det. En av de viktiga små stunderna.
Hoppas att ni alla har en fin helg. Ta hand om er och ta vara på de små stunderna ni också. Det är så lätt att glömma bort. Och… Helvetes förbannade cancer.