Nej, mamma jobbar. Inte roligt att säga. Alls. Men det blir rätt ofta svaret när barnen (eh, och Johan…) undrar något och jag sitter med datorn eller telefonen. Vilket det ju ändå blir en hel del även såhär mitt i juli. På gott och ont. Senaste dagarna mest på ont faktiskt. Usch, har känt mig stressad, nere och ledsen. Hinner inte med, stressen inombords över allt jag VILL hinna med. Aldrig blir jag klar. Aldrig är jag ikapp.
Stressen över att jag samtidigt vill att alla ska ha härliga sommardagar. Känslan av att jag inte riktigt har ork att fixa det fullt ut, för att det snurrar jobbgrejer i huvudet. För att jag känner mig… Trött. Och tråkig! Kör, lämnar, fixar, har middag men liksom på autopilot.
Bloggen, små uppdateringar här och där på Instagram och annat är egentligen inte särskilt betungande. Det är kul! Det är en så självklar del av min vardag. Att få tips om snabba sommarmaten (hej makaronipizzan, hurra och TACK för den!) och att fånga små ögonblick. Trots att mycket syns på Instagram, så är det också mycket som inte gör det. Jag är snabb – hehe – och det ”drabbar” faktiskt inte övriga familjen. Johan är cool med det, han förstår och vet att jag älskar det jag gör. Tacksamheten över att ha ett jobb jag brinner för (så mycket att det inte känns som ”jobb”) är stor. Såklart.
Nej, det är snarare beslut jag måste ta, grejer jag måste ta tag i, ta ställning till, saker jag måste ha ordning på i mitt bolag när sommaren är över. Projektledare, ekonomi, kommande bokprojekt, vägval, att välja bort – och välja rätt. Sånt som kräver magkänsla. Mod. Och samtidigt, stressen över att det ju ska vara som härligast nu, nu, nu. Mellan frukost-disk, lunch, lunch-disk, middag, solkräm, myggbett, plocka kläder, plocka grejer, städa upp Plus Plus på golvet, försöka få barnen att LÄSA, pyssla, leka med sommarkompisar, planera, inte för mycket tv, bada, lära sig cykla, simma och ja… Äsch, nu när jag skriver det låter det ju fånigt. Fåniga ”problem”. Klart man ska njuta massor egentligen. Det går INGEN nöd på mig, eller på oss. Har det superhärligt – också – med fina vänner och familj. Minnen att spara till mörkaste november. De senaste månadernas vidrigt sorgliga väckarklocka om livet gör också att gnäll över vardagsproblem liksom känns så väldigt trivialt.
Ändå gnager ”jag hinner inte”-stressen. Ligger där hela tiden, redo att välla fram. Som att jag inte riktigt hinner tänka klart en enda tanke fullt ut?! Det gör mig galen – och jag fattar att det låter (och förmodligen är) himla egocentriskt. Usch, det är hur som helst ingen härlig känsla och det känns urtrist att skriva om det såhär i vackraste juli. Det blir nog bättre snart. Jag försöker ändå se till det goda, vilket är att vi KAN vara härnere i Skåne över två månader varje sommar. Ge barnen ett oändligt långt sommarlov och ett ”hemma” här. Också.
Ville väl egentligen säga att… Det inte alltid är så lätt att njuta av juli. Eller att komma ner i varv. Med barn runt benen, förväntningar i huvudet och snurrande tankar. Borde antagligen haft en vettig slutsats här också men jag får inte riktigt till det heller.
Oh well, tur att man kan le åt eländet ändå – och njuta av de små stunderna, som den här, med pojkarna i cykelvagnen igårkväll, på väg till picknick-middag på stranden. Älskade barn.