Nej, kan INTE säga att motivationen var på topp imorse när jag cyklade iväg till gymmet. Suck, Har känts svajigt senaste veckorna, i en månad nu egentligen. Sedan min födelsedag faktiskt. Och jag blir så vansinnigt rädd att tappa det. Att trilla tillbaka i gamla hjulspår, att bara tappa allt jag kämpat så hårt för. Att tappa det går ju minst sagt enklare (och snabbare…) än att bygga upp det. Jag vet att det kanske inte ser ut så, när man följer mig. Vaddå, hon tränar väl typ jämt?! Vad gnäller hon om nu då?! Jag vet, jag vet. Jag GÖR det ju. Jag kommer iväg till träningen. Klämmer in tennis och till och med padel. Jag älskar det och känner mig så himla stolt och glad över att vara en piggare, starkare version av mig själv. Men inom mig… Gnager osäkerheten och jag känner mig svag. Såhär är ju livet. En härlig bergodalbana. Nu behöver vi nog alla kanske bara en dos vårljus, ny energi och fågelkvitter. Så ska nog den där motivationen komma tillbaka.
För mig handlar det också om att acceptera mitt ”nya” jag. Att inte kunna ta en komplimang utan attskoja med folk om att ”äsch, snart är jag tillbaka i gamla vanor igen”. För det är ju bara ett sätt att skydda mig själv, att bygga upp en sköld, att bädda för att jag KOMMER trilla dit igen…
Ja, ursäkta ett mycket svamligt inlägg här – men behövde bara få skriva av mig om detta. Jag förstår ju att motivationen går upp och ner, genom livet. Rationellt, så fattar jag det. Det går upp, det går ner. Sen upp igen, förhoppningsvis? Såhär är det. Det som kallas livet, som bör levas här och nu, varje dag. Måste bara lära mig att hantera svackorna!