Ser mig själv på den här bilden från i torsdags morse – och inser att jag redan då kände att kroppen inte var på topp. En sån konstig känsla. Jag var ju där, jag var på topp. Eller, en del av mig. Den delen som är påläst, peppad, mån om att det ska bli fantastiskt, trevlig stämning, glada gäster, en nöjd kund och förstås, en givande, kul och inspirerande förmiddag för alla inblandade. Men kroppen var helt klart skakig.
Hade varit en lång vecka, bokstavligen. Började redan på helgen med två dagar i Finland och studiebesök. Dessförinnan sjukvecka med Ernst som hade hög feber och så ont i munnen att han inte kunde äta, stackars liten. Pusslade järnet för att få ihop det, vi hjälptes åt såklart men ändå – den där oroskänslan när man har en rejält sjuk hemma. Jobbade ikapp, fullt ös, försökte hitta orken, dygnets timmar räcker inte till. Var hos sjukgymnasten med min onda fot (”jadu, detta borde du INTE ha gått med såhär länge…”), måste fixa nytt mobilabonnemang, ta hand om prao-elev som jag lovat, laga min dator, boka tågbiljetterna till påsklovet, måste boka tandläkare åt dottern, fixa med henne barnkalas, planera inför släppet av nya boken, ordna nån present till Johan som fyllde år i fredags, peppa barnen inför pappas födelsedag, i lördags fyllde vår älskade Ernst år, mera kalas och… Möten, planera plåtningar, träning för att orka möten och planera plåtningar, tennis och… Och. Äsch, nog rabblat. Och babblat. Ni fattar känslan. Så många saker på ”att göra”-listan att man inte orkar göra en lista ens. Den känslan. Som egentligen inte handlar om vem som har mest på sin lista, vad man har på sin lista eller vem som har rätt att känna så – utan helt enkelt, en stark känsla som väller över en: Det här går bara inte.
Motade bort tanken på ”Det här går bara inte”, öste på för fullt i torsdags ändå, tog en Ipren och två Alvedon och körde en lång arbetsdag, utan att få hälften så mycket gjort som jag brukar. Det gick så irriterande långsamt. Mera kaffe, en kopp till, kom igen nu, Ebba.
I fredags morse, när barnen och jag sjungit för Johan med köpetårta på sängen, jag fixat en torftig födelsedagsmorgon så gott jag orkade, så tittade han på mig och sa ”Ska du verkligen gå till tennisen?”. Äsch, tänkte jag och gick dit. Står högst upp på trappan utanför tennishallen med tennisryggan på, känner plötsligt hur allt snurrar och är ett ögonblink från att svimma och trilla i trappan. Går in, sätter mig kallsvettig ner vid ett bord och blir sittandes där i en timma och bara… Försöker tänka klart. Tänker att jag ska ta upp datorn, eftersom jag ändå inte orkar resa mig. Men orkar inte det heller. Orkar inte ens gå efter ett glas vatten. Ringer mamma, som är bortrest men känner bara att jag måste ringa mamma. När timmen är slut kommer mina snälla tenniskompisar Lotta och Terese ut och undrar vad som hänt, Terese ser direkt att jag inte mår bra och jag brister ut i storgråt. Sen kan jag inte sluta gråta. Gråter över att Terese nyss genomlevt något ingen ska behöva genomleva, och ändå orkar hon vara så snäll, förstående och tröstande mot mig – med mina fåniga problem, min oändliga ”att göra”-lista som jag ju själv skapar. Min grop som jag så duktigt, effektivt och ambitiöst gräver åt mig själv. Gråter över att jag inte hinner så mycket som jag vill, över att händerna skakar – och över att jag ju älskar det jag gör så himla mycket, så hur ska jag nånsin hitta balansen och räcka till? Gråter över att alla tycks jubla över att det är fredag och snart helg – men jag själv bara känner panik över samma sak. Orkar inte, hinner inte, Ernst fyller år, hålla alla glada hemma, hela långa helgen.
Lotta kör mig till mitt kontor, försöker jobba på men skärmen blir dimmig och tårarna rinner – hur kan det finnas så mycket tårar? Måste få ihop några akuta mail, ta några beslut som inte kan vänta. Lyckas röja lita grand. Kommer hem och på kvällen har jag hög feber. Får också vidrigt ont, rött och svullet i hela munnen. Outhärdligt ont gör det, får bara i mig kallt vatten. Så igår morse – efter en natt med upphackad sömn och pulserande ont i munnen och halsen – sms:ade jag min snälla kompis Malin, och frågade om hon kunde köra mig till söndagsöppen husläkarjour. Jag som aldrig åker till doktorn men detta går bara inte en minut till. Så ont, ingen mat, ingen sömn. Paniken. Hon satte sig i bilen direkt och hämtade mig, gråtandes över ont i hela munnen, över att helt ha missat älskade Ernst 2-årsdag och över att det enda paket han fick på morgonen var storebrors två favoritböcker med Nicke Nyfiken som han slagit in i gammalt papper. Åh, jag som ville att det skulle bli en sån fin dag. Inte bara för Ernst, utan för Marianne och Klas förstås. Usel mamma, usel allt.
Läkaren uteslöt halsfluss, konstaterade att det förmodligen är ett riktigt ilsket virus som satt sig i munnen och jag blev hemskickad och… Här sitter jag nu i soffan med datorn i knät, invirad i en filt, måndag kväll. Orkar skriva det här. Barnkanalen står på, Johan fixar med barnens pyjamasar. Jag har sovit lite bättre inatt, inte rört mig ur fläcken idag, varvar Alvedon och Ipren, bokat av allt imorgon. När febern försvann imorse, så torkade också tårarna. Och allt känns helt plötsligt lite ljusare. Mycket ljusare, till och med. Jag tänkte skriva, ”så nu kör vi” men jag tänker skriva: Nu ska jag försöka köra lite mer lagom, så blir det kanske till och med ännu bättre.
Kommentera gärna – läser, som alltid, allt och svarar så gott jag kan och hinner!