Jag… Har försökt skriva det här inlägget ett antal kvällar, men lyckas inte formulera mig. Så, nu skriver jag det bara. Det får duga. Good enough. Jag har kört fast i att… Jag inte vill låta som en gnällspik. Det är verkligen inte det minsta lilla synd om mig. Men starten på 2022 blev verkligen inte som jag hade hoppats på, eller föreställt mig. Det som började som ett irriterande ryggont i juldagarna blev värre, värre och värre tills det första veckan i januari satt som ett SPETT i ryggen, på vänster sida. Så sabla ont. Inte hela tiden, utan när jag böjde, rörde mig, eller vred. Och well, det gör man ju då och då, inser man rätt snabbt?! Min vana trogen tänker jag ”äsch, imorgon är det bättre”. Nope. ”Men IMORGON, då blir det bättre…”. Nepp. Besök hos superbra naprapat och lite hopp… Men nej. Besök hos kiropraktor en vecka senare, också superbra, mycket knak och klok analys, om irriterad disk och rejäl snedbelastning som måste rättas till, från grunden – men då fick jag order om att vara stilla, en längre behandling väntade tydligen och jag kände ändå att…
Nej, JAG måste först min kropp en ärlig chans att återhämta sig. För att jag helt enkelt känner att hela min kropp säger det: ”Ebba, ge mig nu bara bra sömn, värme, ett par lugna dagar, promenader, rörelse och träning”. Nej, inga tunga lyft givetvis, utan min styrke-pilates där jag har kontroll och vet mina begränsningar.
Sagt och gjort, mina senaste dagar har varit precis som kroppen ordinerade mig. Fatta min lycka nu i söndags, när jag äntligen, äntligen, äntligen kände att det vände! Något som sitter i, sedan min fotoperation, är verkligen tacksamheten över en fungerande, icke-trasig, stark och hyfsat okej pigg kropp. Nu ser jag ljuset i tunneln, ryggontet la sig långsamt och nu är det nästan bra. Jublar av lycka och lättnad! Jag hann verkligen se framför mig både… Det ena och det andra.
När jag gått och dragits med detta onda inser jag hur det lagt sig som en blöt, deppig filt över årets första veckor. Här har jag inte FATTAT varför januari varit en sådan uppförsbacke, på många plan. Känns motigt. Segt. Svårt att starta igång grejer. Svårt att känna min sedvanliga pepp. Såklart har det hänt massvis med fint också, underbara stunder. Men… Ändå.
Ja, addera sedan att Johan blev sjuk och fick vara hemma ensam nyårsveckan det (tack och lov kom barnen och jag iväg till Sälen) – och sedan att förskolan var stängd hela första veckan. Puh. Sedan malande oron, som vi ALLA bär på, över att bli smittade. Över smittan. Kasta om, flytta fram, planera om. Tills vi landade i någon slags ”äsch, inget blir ÄNDÅ som vi planerat – så är det verkligen någon idé att planera ens?!”-uppgivenhet. Acceptans, antar jag. Såhär är läget nu, det är bara att anpassa sig och göra vad man kan. Våra små vardagsproblem – oro, stängd förskola, ond rygg – är ju naturligtvis ingenting mot hur andra har det. Vårdpersonal, sjuka, ja, listan kan göras lång. Då känns min oro över ”Idrottsgalan”-medverkan rätt rejält (!) futtig, men ändå en oro över att behöva ställa till det för alla andra inblandade…
Hoppas att du haft en lite bättre, ljusare, piggare start på 2022 – och framför allt: har du inte det? Du är inte ensam. Din oro är okej, i stort som smått. Sätt ord på den, jag lovar, det hjälper. Be en vän om att få älta lite. Det är okej att inte börja året på topp, var snäll mot dig själv, lyssna på kroppen och tillåt dig känna den där oron. Sedan får vi väl också hoppas att snart, snart, snart så vänder det. Ja, när vi tagit oss igenom denna smitta och rådande omständigheter. Som. Man. Längtar.
Nu ska jag glädjas åt min rygg – och koppla på det jag mår allra bäst av: Rutinerna. Träning, hälsa, mellanmål, god cirkel, andas djupt, en sak i taget. Och faktiskt fortsätta lyssna på kroppen. Det känns bra, det börjar kännas kul och jag börjar hitta det igen! Den BÄSTA känslan!
KOMMENTERA GÄRNA!