Jag gjorde det ikväll. Denna sommarvarma augustikväll. Jag joggade! Första gången på… Ett år, galet nog?! Ja, för det var såhär års förra sommaren som jag trillade riktigt rejält och sen blev foten ALDRIG bra. Ramlade igen och sen blev den svullen, allt mer ont, kunde inte jogga, kunde inte åka skidor på julen i Sälen, kunde sen knappt köra bil. Tennis spelade jag på ren vilja, antagligen idiotiskt men jag fattade ju inte det.
I slutet av maj opererades jag och det var tusen resor tuffare än jag trott. Inte minst att vara gipsad i en månad, det var ingen lek. Sen pjäxan och en fot som inte kändes som min. Alls. Sommar utan spring och bad – men kämpade mycket med sjukgymnastiken. Programmet jag fått av den suveräna sjukgymnast jag blev rekommenderad. Så klok och kunnig, är väldigt glad över att jag kom till just henne! Hon är också tuff, vilket är jättebra. Kör på. Nu senast jag var där, och när jag var på återbesök hos ortopeden, så fick jag grönt ljus att försiktigt, försiktigt börja känna på joggen.
Lyckan just nu, alltså jag KAN inte sova! Fast jag verkligen borde. Energin som rusar runt i kroppen, över att jag grejade det. Fem lååångsamma kilometer, med min kompis Hanna, i den vackra rosa sommarkvällen. Längs vattnet vid Djurgårdskanalen. Åh, så stolt jag är över mig själv. Måtte nu foten hålla, och jo, jag var extremt försiktig. FÅR ju inte trampa snett nu när senorna som syddes ihop på utsidan fortfarande inte är helt läkta. Så det ska jag inte göra heller, tittade fokuserat ner på varje steg jag tog och lyssnade på kroppen – som sa ”hurra, DETTA har jag längtat efter”. Eller jag vet inte om foten sa det, men huvudet – definitivt. Och så tänkte jag på Terese. Att hon hade peppat och att hon nog spanade ner däruppifrån och hejade på. Men också hade sagt något klokt om att ta det lugnt, när vi setts utanför tennisbanan på fredagsmorgonen.