Ett vykort från oss denna söndag. Palmblad som susar i den ljumma vinden så att det låter som ett ösregn, ljusblå himmel, gnällig liten Ernst och på det stora hela en lugn, skön morgon. Eller lugn, det är fullt ös såklart. Barnen har inte minst hunnit småbråka om att vinna eller förlora minst fem gånger. Äh, fem? En underdrift. Jag vet inte, jag har tappat räkningen.
Hur lär man barnen att bli goda förlorare? Helt ärligt, tycker att detta är supersvårt. Nu handlar det här om kortspel, pingis och simtävling i poolen – inte liv och död direkt. Eller exempelvis betyg i skolan. Viktigare saker. Men i grunden är det ju något man måste lära barnen, som genomsyrar allt, tänker jag? Att kunna hantera motgång. Och det börjar ju där med kortspelet, som imorse efter frukosten, när vi spelade Gurka. Låta barnen vinna, eller spela ordentligt? Ja, nu blir det väl någon slags medelväg för det tycker jag känns bra. Tror jag. Samtidigt som jag tutar i dem, gång på gång, att spelet är det roliga. Att vara med (ja, innan man åker ut då, vilket man gör i Gurka…). Men ofta låter jag dem såklart vinna. Vilket ju sägs ”ge barnet falsk framgång”.
Varför låter jag dem vinna kortspelet då? För att JAG är rädd för att hen ska bli ledsen, sur och arg? För att det ska vara lätt och kul för barnen? Jo, kanske. Men jag varvar också med att vinna, hehe. För att jag vill! Alltså, missförstå mig inte nu, jag må vara en vinnarskalle och en tävlingsmänniska utan dess like – men jag låter inte detta gå ut över barnen. ”Inte jämt i alla fall”, fyller Johan i, här intill och menar att jag faktiskt är en rätt usel förlorare. Hmmm. Däremot visar jag dem att mamma bli glad när jag vinner! DET är också bra, tänker jag?!
Tävlandet – att vinna eller förlora – är ju också idag en sådan stor del av aktiviteterna de gör. Galet nog, men så är det ju. Det kommer så tidigt. Matcher i tennis, tävla i simningen, prestationer rankas och bedöms. Och jag som förälder behöver göra den svåra balansgången på förväntningar. ”Jag tycker ju att du är bäst hur det än går, min älskade älskling” – vilket jag alltid säger – varvat med att jag såklart vill visa att jag TROR på hen! Hejar! Vill att de ska göra sitt bästa, kämpa och ha roligt. Viktigast av allt är såklart det sista. Att kunna njuta av spelet och utmaningen. Vilket tyvärr inte är så himla lätt när de kommer hem från sporten de gillar med hängande huvud och frågar ”mamma, varför vinner jag ALDRIG en match”. Vad svarar man?
Jag svamlar kanske här. Men uppskattar verkligen andra tankar kring det här med att lära barnen förlora. Och vinna, såklart! Hur gör ni?