Fyra år. Fyra år sedan och jag minns det som igår. Det märkliga lugnet över förlossningen, så vitt skilt från första gångens kaos. Nej, har jag ingen förskönad minnesbild av att det var änglakörer. Det gjorde fruktansvärt, vidrigt, förbannat ont och herregud som jag kämpade med att behålla lugnet – men det VAR något annat. Jag blundade nästan igenom alltihop, öste på med lustgasen. Varje värk, ett steg närmare honom. En till, en till och en till. Smärtan som är så svår att sätta ord på, smärtan som Johan aldrig kommer fatta! Kan känna dem i minnet, fortfarande. Lugnet kom också av en otrolig tacksamhet över att ens vara med om detta en tredje gång. Att vi skulle bli en familj på fem. Ett härligt kaos, som jag längtat efter det. Oron över att nej, nu kan det väl inte gå bra EN gång till. Allt som kunde gå fel, som malde i huvudet de sista veckorna. Men det gjorde det, det gick bra. Bättre än bra. För han kom till oss, vår lillprins, så glad och självklar från första stund. Pigga ögon. Syskonens glädje. Hade ju hört om den men inte kunnat föreställa mig deras kärlek och tålamod, deras leenden när de fick det lilla knytet i famnen, hur försiktigt de höll, fnissade och småpratade med sin älskade lillebror.
Ja, grattis till vår minsting idag, som kommer att vara det även när han är 44 år. Förstås. Grattis till mig som varit mamma till tre i fyra år. Som får vara det, jämt. I ur och skur, genom småbarnsår och tonår, hålla dem i handen och gå bredvid och springa ikapp genom livet. Utmanande och himla svårt ibland men också världens absolut roligaste uppdrag, alla kategorier.
KOMMENTERA GÄRNA!
PS. Fyll gärna i till höger här i bloggen, under ”Följ bloggen här”, så prenumererar du på nya inlägg och får dem direkt i inboxen!