Vi vann! Herregud, vann! Alltihop!? Nu var ju inte DETTA det viktiga (här kommer Johan in och protesterar och menar att jag är en galen vinnarskalle…) så okej, det VAR kul att det gick bra. Att tennisguden var på min sida under små stunder och att jag hade strålande medspelare, sådana där som tar fram det bästa i en, peppar och gör det så himla kul. Men visst. Jag gillar väl att vinna då, haha?!
Jag fick ju nästan en tår i ögonvrån när jag stod, tillsammans med min suveräna final-partner Nina, och tackade för en underbart härlig turnering och årets upplaga av Falsterbo Ladies Open! Så mycket roliga bollar, förfärligt irriterande misstag, skratt, rop, tunga returer och härliga servar. Solen strålande över de röda banorna, nästan vindstilla och ett fantastiskt gäng grymma tennis-damer.
Men tåren då, som jag lyckades dölja bland svettpärlorna, den handlade faktiskt om att det liksom slog mig att jag förra sommaren, precis här, stod bredvid banan med svag, blek fot i otymplig pjäxa. Som jag tänkte aldrig skulle bli sig lik igen efter veckorna i gips och osäkerheten efter operationen. Eller, kirurgen sa ju att det skulle – KUNDE – bli jättebra! Men så kändes det inte då…
Så kom Corona och den här märkliga våren när jag bestämde mig för att en gång för alla fokusera på mig själv, mitt välmående, min kropp och min hälsa. Bli stark! Stark kropp, stark fot! Och det kunde ju inte ha kommit mer lägligt egentligen. Förutom att det varit hopplöst mörkt på väldigt många vis, så gav det mig ett andrum och den extra tid jag uppenbarligen behövde.
Så, från pjäxa till en viktig läxa som jag nu måtte lyckas bära med mig och bibehålla – det GÅR. Jag kan. Jag vill fortsätta vara stark. Detta behöver jag förmodligen påminnas om både en och femton gånger i mörkaste november, för att inte tala om december. Men med pepp, en och annan 10.000-steg utmaning (1 september KÖR vi) och att fokusera på det hållbara långsiktiga hälsosamma, så måste det väl gå?!