För åtta år sedan idag kom hon äntligen till oss. Som jag väntade. Väntade. Gick över tiden, en vecka och vi väntade. Inget hände. Och vi väntade. Jag visste förstås egentligen inte på vad. Hade ingen aning om hur livet skulle vändas upp och ned. Att ingenting nånsin skulle bli sig likt. Eller att livet skulle få en helt ny mening. För det går ju inte att föreställa sig. Två veckor över tiden kom hon, en grå aprildag just som denna…
Här ligger hon i vår säng, si sådär tolv veckor gammal, på din dopdag i juni nere i Skåne. Just efter dopet, innan dopkaffet i Johans föräldrars trädgård. Tycker så mycket om den här bilden för att jag vet att jag hade fattat då. Landat i lyckan. Det hade ljusnat. Lättat lite. För helt ärligt, så minns jag inte om himlen var grå därutanför Danderys sjukhus just den här dagen för åtta år sedan. Men jag tror det. Dimmigt var det i alla fall inuti mig, efter ett mardrömslångt dygn och en vidrigt lång, smärtsam och utdragen förlossning. Inte heller det hade jag i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Att jag skulle överväldigas av livet självt, när jag själv var så skör. Men så kom hon, vår älskade dotter. Med en färdig frisyr och ”såååå mycket hår”, som barnmorskorna glatt konstaterade i förlossningsrummet. Slog upp sina mörkblå, kloka ögon. Och även om jag tappade bort många minnen i dimman av smärtan och min förtvivlan, så glömmer jag aldrig känslan av när hon låg där på mitt bröst för första gången och jag försiktigt, försiktigt klappade på den lilla armen och kinderna. Något så mjukt och fint hade jag aldrig känt i hela mitt liv. Som jag sa till Johan imorse, när vi smög upp och plockade fram chokladtårtan ur kylen med två sömniga småbröder runt benen: ”Det gjorde vi bra”.