Nej, detta är verkligen inte ett inlägg som på något sätt förringar slitet med ETT barn. Trust me, jag var nog bra på att gnälla då med! Men – MEN – när man till vardags lever i en karusell av mycket jobb, små tidsmässiga marginaler och trebarnskaos, med den virvelvind det ibland innebär att få ihop allt, så har jag njutit så enormt mycket av de här dagarna. Ja, såhär glad var jag nyss, på lätta steg på väg hemåt med bästa fredagskänslan i kroppen…
Tre hela dagar när Marianne och Klas har varit i fjällen med min mamma och pappa. Och haft det så himla kul i backarna, skidskolan och hemma hos mormor och morfar på Harstigen! Bara Johan, Ernst och jag hemma. Väldigt, väldigt lyxigt – och ovant. Vi har haft så mysigt! Imorse åkte Johan hemifrån före sex för han skulle med tåget till Skåne för möten där idag, så Ernst och jag tog en lugn morgon. Han vaknade halvsju, vi läste ”Mamma Mu” och somnade sedan om i en hög i soffan framför Barnkanalen. Vaknade halvåtta, åt gröt båda två och sen i sakta mak till förskolan där jag lämnade em bubblande glad lillpojke halvnio. Kvart i nio var jag hemma vid skrivbordet, gjorde en kaffe och njöt av livet. Jag kan på riktigt inte minnas när jag hade en sådan fredagsmorgon. Det kändes nästan som att jag hade glömt något, eller åtminstone någon?
Men okej, nu ska det bli väldigt, väldigt kul när de stormar in i hallen här om två timmar. Först ska jag nog passa på att sjunka ner i Klas rum, med Ernst, och bygga legohus med bara ETT barn. Helt utan bråk om bästa bitarna och ”jag vill göra nåt annat”. Mmm, förlåt men ettbarnslugnet ändå. Mer korrekt är i och för sig att skriva ”ensam hemma med tredje barnet”-lugnet, eftersom ett barn INTE är samma sak som första barnet. Det går inte heller att fundera över om vi njöt lika mycket av det här lugnet när vi bara hade Marianne. Helt enkelt eftersom första barnet kastar omkull hela ens värld och det blir aldrig sig lik igen. Ett underbart kaos i sig.