När flödet svämmade över av midsommarkransar, långbord, bryggor, vita klänningar, fester och skratt – så satt jag ensam hemma, med en kopp te i soffan. Hemma i stan. Mammas och pappas goda vänner, som känt mig sen jag var liten, körde hit och hämtade mig på eftermiddagen, bjöd på fantastisk god, trevlig och härlig middag som avslutades med jordgubbar och vispgrädde och bara vi tre runt bordet skålade vi för midsommar, i den nästan smärtsamt vackra junikvällen. Och vid halvnio var jag hemma igen, i ett öde hus. En öde stadsdel.
Ja, det kändes nästan som att jag var ensam hemma i hela vårt kvarter, så tyst var det. Inte en bil rullade förbi, släckt i alla fönster. Scrollade i flödet och såg hur alla skålade, all gemensam, och tänkte faktiskt att ja, visst är allt det där härligt – men tänkte också att det inte måste vara precis så. Det kan bli väldigt bra ändå. Och kanske nånstans också en påminnelse om att allt det där ”perfekta” man ser i sitt flöde inte… Är en självklarhet.
De här dagarna har varit som balsam, så lugna och sköna. Precis vad jag behövde, i kropp – fot – men också i själen, tror jag faktiskt? Jag messade just till Johan och barnen om hur mycket jag saknar dem, för det gör jag ju. Längtar ihjäl mig, känner mig halv och blir alldeles fånigt bubbligt lycklig inuti bröstet så fort mobilen plingar till med en bild från Mallis på barnen. Eller så fort mobilen plingar till så HOPPAS jag att det är en Mallis-rapport. Alltså, typ som de där sms:en när man var nykär! Ja, inte för att Johan var så bra på att eh, höra av sig så flitigt, men… Ja, ni fattar.
Att vara ensam hemma, eller ifrån familjen, är ju att längta. Det är också hårdträning i den svåra konsten att NJUTA av ensamheten. En ensamhet jag kan längta innerligt efter ibland, mitt uppe i vardagskaoset, när man inte kan minnas när man senast hade en timma för sig själv. Herregud, som jag kan längta efter just precis detta. Fly in på toaletten för några minuters egentid. Och nu när jag befinner mig mitt i det, så gör jag mitt bästa för att ta vara på tiden. Okej, jag är begränsad av foten, måste göra mina övningar hela tiden och hålla den högt.
Men ändå, jag kämpar verkligen för att inte bara längta nu, utan att njuta. Hur gör man då det? Jag… Tänker att jag försöker klämma in ALLT sådant som inte går annars, i den mån jag kan just nu. Åkte med mamma till London och pratade i tre dagar. Njuter av att sova gott. Utan att bli väckt av barn mitt i natten, eller ens på morgonen. Har checkat av frisören, tandläkaren och imorgon söndag kommer Ida, Anna och Erica hit för att äta plock-middag och dricka ett glas på balkongen.
Och nu kanske jag ska se ett avsnitt av ”Big Little Lies” eller… Nej, jag sparar nog det så att Johan och jag kan se ihop i Falsterbo sen. Eller, hmm… Ja, sådana saker man knappt hinner reflektera över med barnen runt benen och den konstanta minuskontot av sömn, som råder vanligtvis. Så bara det är nog ett bra tecken, tänker jag.
PS. Du kan enkelt prenumerera på nya inlägg i bloggen till höger här, om du läser på dator – fyll i ”prenumerera” så får du nya inlägg direkt i din inbox!