Kom nyss hem från dotterns onsdagspass på Eriksdalsbadet. Vanligtvis är det tre gånger i veckan som gäller men nu bara två. Idag var peppen STOR eftersom två av tränarna skulle bada och det var utlovade lagkapper…
Jag stod där i kvällssolen i mina Birkar, med bassängens brus, glada barnröster och tänkte att TACK OCH LOV för detta. För denna stunden. För att aktiviteterna kan fortsätta, under mycket noggranna former – och inte som vanligt. Men ändå. Det är något som är som vanligt och det är så skönt för barnen. Sedan kom vi hem och såg på Lilla Aktuellt, pratade med mormor och morfar på FaceTime och usch vad längesedan vi sågs nu. Nu, när vi egentligen skulle varit i Skåne.
Mamma lagade en påsktårta som hon förslog att vi skulle försöka att njuta av via Zoom imorgon, på Mariannes födelsedag. Haha, jag gillar optimisten och den finns ju även i mig. Men det blir såklart en märklig påsk detta. Och fy, som jag längtar efter mamma och pappa nu. Att allting ska bli lite mer som vanligt igen. Så länge får man njuta extra av de små stunderna, de små glimtarna.