Nej, fler prylar är det då rakt inte – men ibland kanske rätt prylar? Som gör det lättare. Men det var ingen Marie Kondo-lärdom jag tänkte på här egentligen, utan…
…Bara det faktum att detta – som ni ser här – gör mig lycklig. Och lugn. Idag behövde jag (för första gången på länge) inte tänka på att sänka axlarna, inte säga åt mig själv. Det skedde helt av sig självt, eller så åkte de aldrig upp?
Vi har det jättebra här i Sälen. Huset doftar av nybakade bullar från ikväll, när mamma bakade med barnen. Lillkusin Wille är här (med min lillebror och hans Ija) och det är underbart fint att se barnen pyssla med honom. Kusinkärlek. Vi får så mycket fjälluft allihop, sover så gott och lever i underställ från morgon till kväll. Bättre än det bästa femstjärniga spa. Minus min sabla fot som gör att jag med nöd och näppe tar mig nedför backarna. Men men, så är det. Nu ska jag strax släcka här, kanske läsa nååågra sidor i ”Manhattan Beach” först bara…