Måste väl erkänna att jag imorse inte hade den blekaste om att det var Ernst namnsdag idag – men så fick vi ett fint litet grattis-meddelande från farmor och farfar på morgonen…
Vår älskade minsting, vår spralliga solstråle som längtade så efter sina syskon den här veckan. Sprang runt på morgonen här hemma och ropade ”Jann” och ”Kaaas”. Denna lilla människa som blev mitt livs mest efterlängtade pusselbit. I pusslet som är vår familj. Nu ligger han här i soffan intill sin syster, båda i sina randiga pyjamasar.
Han hade såklart ingen aning om att det är hans namnsdag idag. Eller vad det betyder. Fem i familjen och med en mamma och pappa vars starka sida INTE är viktiga familjedatum (det var ju den där bröllopsdagen i januari, till exempel…) så blir namnsdagarna lidande, kan man lugnt säga. Men jag är helt säker på att han vet att han har två syskon som alltid finns där, tröstar, pysslar och får honom att skratta. Är det en sak jag önskar, så är det att de alltid får finnas där för varandra, som syskon. Att de fixar det. Livets längsta relation ändå. Som kan tåla så mycket. Fira varandras namnsdagar, inte lika viktigt – men kanske påminner de varandra med ett meddelande, vem vet?
