Ikväll, tillbaka i den där korridoren. Blev alldeles varm i hela kroppen, senast jag var här rullades (!) jag i rullstol med ett litet knytte i famnen invirad i filtar… Det var 20 månader sedan.
Ikväll var jag tillbaka för att träffa ett alldeles nytt och vackert litet, litet liv. Världens sötaste lilla babypojke. Är nämligen inte längre bara Ebba, utan faster Ebba!
En väldigt efterlängtad och redan så älskad liten pojke, min lillebror blev pappa tidigt imorse. Amy, vår lilla lillebror August! Är pappa! Overkligt och alldeles underbart. Så roligt. Nyblivna mamma Ija var fantastisk, en sån kämpe, en sån stor guldmedalj hon förtjänar. Så fint det var att träffa dem – hela den nya lilla familjen. Redan en självklar trio. Är så innerligt glad för deras skull.
Emilia var snäll och tog ett möte så att jag kunde komma iväg. Jag sprang och köpte med nybakade bullar, lite god mat att ta med, en färskpressad superjuice till Ija, hämtade sen Marianne (småpojkarna fick vara hemma med barnvakt, ändå för små för att träffa en miniliten) och vi tog tunnelbanan ut till Danderyd. Jag åkte fel TRE gånger! Hur är det ens möjligt? Haha, fram och tillbaka åkte vi innan vi till slut kom till Mörby Centrum. Marianne och jag fnissade, jag var verkligen helt stissig.
Det finns inget som detta. Inget är som detta. Hej lilla handen, lilla alldeles perfekta handen på denna blonda lille pojke. Helt bedårande – och sååå lik Ernst! Inte klokt. Får ju ofta höra hur lik Ernst är min lillebror, och min lillebror och jag är väldigt lika – så inte jättekonstigt kanske. Men ändå. Den starka känslan av släktskapet, till en femton timmar ung liten människa. Helt otroligt ändå. Den rusar genom kroppen och där och då känner man att detta är ett av ögonblicken i livet då det faktiskt går att ta på lyckan. Den är varm, gör små gnyende ljud och har rosiga kinder mjukare än allting annat.