Herregud, vilket tempo det var två veckorna som ledde fram till höstlovet. Eller höstlovet, förlåt jag menar läslovet, för det ÄR det verkligen här hemma! Vi hoppas att det blir så och har laddat upp till max för både barnen och mig.
Välbehövligt med den här lovveckan. Tänker också att jag ständigt lyckas med samma sak, att fylla kalendern ordentligt inför lovet – för att sedan kunna andas ut. Och så tänker jag också att…
…Är det nödvändigtvis något dåligt? För visst, jag är rätt slut. Men jag är okej. Jag fick verkligen massor gjort de här veckorna, med lovet i sikte. Som en fackla, någonting att längta efter och se fram emot. Att få länga, så viktigt det är!
Så istället för att försöka undvika de där packade veckorna, kanske jag ska bli bättre på att acceptera att det är så? Att jag funkar så? Och att – så länge det inte går helt överstyr – så är det alright. Kanske till och med riktigt bra. Sedan har jag ju lugnare veckor också. Ofta i ”mellanperioder”, liksom. Mer skrivande, mindre möten. Luftigare kalender.
Ja, låter kanske flummigt men detta tänkte jag på imorse när jag vaknade, med en sömnvarm pojke på varje sida i sängen. Jag tänkte också på – när jag la in den här bilden i inlägget – att jag är evigt tacksam över att vi jobbar med Hövding i Säker stil-podden, med tanke på tempot jag haft genom hala höstlöv på cykeln senaste veckorna, haha. Och tipsar slutligen om ett sprillans färskt poddavsnitt, om min nya karriär som kunglig reporter – i Japan. Jovisst, lyssna HÄR!