Nånstans i mitt flöde flimrade det förbi nåt om att ”superhjältar inte alltid har cape” och jag tänker på vår mamma. På hennes fladdrande kappa, när hon i full fart hämtade oss på skolgården. Kom körandes i sin fullastade lilla bil, alltid på väg, alltid i farten. Ville skrivit något om henne på mors dag, men där låg jag – nyopererad och dödstrött – orken räckte inte till för att öppna datorn ens. Och då var hon där och räddade läget, förstås. Påminde om tabletter, småpratade, ”passa på att göra en lista nu, när du ändå ligger här i lugn och ro, vi hjälps åt”, hämtade kallt vatten, gjorde fint vid frukostbordet, rostade smörgåsar och stekte pannkakor åt barnen – som alltid, igång med något, eller helst många saker samtidigt. Tillsammans med Johan fixade hon världens bästa mors dag-present: En härligt pratig, skrattig frukost tillsammans runt köksbordet. Där vi förstås också planerade, kollade i kalendern och dividerade om sommaren. Och hösten. För så är vår mamma, tänker alltid framåt, samtidigt som hon ordnar trevligt här och nu. Åt mig, åt min syster Amy och hennes familj och förstås åt mini-versionen av min lillebror August på bilden här, lill-kusinen Wille.
Hur mamma lyckas räcka till åt så många kommer jag aldrig att förstå, men hon är min förebild i allt. Med sina tusen projekt, tankar och idéer. Sin entusiasm! I att vara en närvarande mamma som alltid har en bra lösning, som plåstrar om, tipsar, som alltid lyssnar (ibland på ett halvt öra, för att hon lyssnar på tre saker samtidigt – och faktiskt KAN det, även om den förmågan kan göra mig tokig) och för hennes nyfikenhet, envishet och styrka. Och generositet. Det finns inget ”går inte” i mammas huvud, det existerar liksom inte. Laga middag åt 175 gäster, tejpa ihop sår på köksbordet, rädda en skuren sås, ordna en extra stol vid bordet åt den som är ensam, köra, hämta, lämna och hugga i där det behövs. På nåt sätt går det. Alltid. Inte alltid så himla perfekt kanske – men det är också det bästa rådet jag fått från mamma:
Att tänka på allt jag faktiskt har gjort, istället för allt som inte hunnit med – och som ska göras… Att sänka ribban, gott nog räcker. Vad spelar det för roll med stökigt hemma, lite högar, makaroner och köttbullar för tredje dagen i rad, eller att hämta sist på förskolan, när barnen faktiskt ändå mår bra, är glada och trygga? De har fått en mamma som älskar dem, som lyssnar nyfiket, som uppmuntrar dem, som de VET alltid finns där. Det är också en mamma som älskar sitt jobb, som har liiite för mycket hela tiden, men det är den mamma de har, och hon duger bra. Ja, bäst faktiskt. Det tröstar mig. Ofta.
För mamma är få saker omöjliga, utan ”då löser vi det på nåt annat sätt”. När andra inte hinner, så säger mamma ”åh, men jag hinner – jag grejar det”. När jag håller på att klappa ihop påminner hon mig: ”En sak i taget”. Om jag blir hälften så mycket av allt som du är, mamma, så är jag lyckligt lottad – och även våra barn. Grattis i efterskott på mors dag. Jag är så tacksam över allt du gör för oss men framför allt över allt roligt vi har tillsammans.