Precis här i trädgården, där jag sitter nu, är den här bilden tagen – för tio månader sedan. Inte klokt, min lillskrutt, som nu traskar runt själv här i trädgården, så nöjd i sin påskgula jacka.
Jag har rensat ut babykläder nu på morgonen. En kasse med små pyjamasar, mjuka byxor och minismå skjortor från förra sommaren. Just den här lilla sjömansdressen på bilden sparade jag!
Efter Marianne kunde jag inte rensa, eller var ju tvungen – men tyckte det var urjobbigt. Ångest. Stressande. Ledsamt. Var det sista gången? Ville ju så gärna ha två. I hemlighet, innerst inne, tre. Efter Klas, mellanpojken, var det inte ett dugg bättre. Eller lite kanske, men det kändes så vemodigt. Fortfarande. Usch. Slut på en era, aldrig mera storlek 86. Låter ju knasigt kanske men fy, så sorgligt. Livet var upp och ned med två så tätt, två blöjbarn dessutom. Aldrig att Johan skulle vilja ha en tredje, aldrig någonsin.
Men nu är det lättare! Så otroligt glad över att känna såhär. Det är riktigt skönt att göra plats i den vitmålade byrån härnere i Skånehuset. Ta farväl av sommarplagg som tjänat väl, genom tre barn. Vissa ärvda av kusiner, så till och med fler barn än så. Livet pågår, barnen växer och jag älskar att följa dem genom storlekarna. Känner mig rik med allt stök hemma, mitt i kaos, smörgåskanter, skratt, yoghurt-spill och gnäll. Jag hänger med, så gott jag jag, njuter av nuet i de små stunderna som blir. Ibland går det bättre, ibland går det uselt. Okej, att mina pojkar kommer fylla hallen med storlek 43 i skor en vacker dag känns väl liiite svårt att ta in – men en sak i taget. Det blir säkert ett äventyr det med! Tänker en tacksam mamma till tre glada barn, som just nu krattar, röjer i lekstugan och vill ut och cykla.