Någon undrade hur det går med Ernst och sömnen. Jag får väl säga såhär: Jag samlar kraft för att skriva det inlägget. Men just nu tar vi livet en natt i taget här hemma. För visst är det, med några års perspektiv, inte hela världen. Men HÄR och NU så är det inget mindre än tortyr att ha ett barn som sover dåligt.
Försökt välling, fasta tider, napp vägrar han, likaså flaska. Natten till i fredags skrek han i två timmar i sträck, trots att jag vyssjade, sjöng, buffade, satt bredvid. Vi kämpar, helt enkelt. Återkommer. Kram och styrka till alla er andra därute som kämpar eller kämpat med detta!