Hasselbladspriset 2018. Och nej, nerverna var inte riktigt under kontroll när jag satte mig i sminket hos Marina uppe på stiftelsens kontor, bakom Götaplatsen.
Tova, som jobbar med mig i mitt bolag sen slutet av sommaren, åkte med till Göteborg – dessutom, med sin kamera i högsta hugg! Alltså, häng med genom Tovas fina bilder. Och poppa popcorn, för det blev en hel kavalkad…
”Jordiga toner, bronsigt, skimmer, lätt bas och tunn, tunn eyeliner – och mycket svart mascara”, så lät det när jag diskuterade kvällens makeup-look. Och visade lite bilder på hur jag hade tänkt…
”…Och liiite mera globlinje. Och lite rosigare!” – så brukar det låta mot slutet. Typ, jämt. Den här dagen hade jag också de två bästa grundförutsättningarna för bra mejk: En god natts sömn OCH återfuktat ansikte (hade varit duktig och kört Clinique-masken som extra fukt-bomb kvällen innan). Förstås också ett proffs till makeupartist, här ”in action”…
Det var full fart på kontoret, mycket spring och fix inför allt som skulle klaffa denna dag.
Tänker att Erna och Victor Hasselblad kikade på oss från porträtten på väggen här nedanför? Och att de var nöjda med allt ståhej. Tjusiga Erna, powerkvinnan som tillsammans med sin älskade Victor såg till att ”Hasselbladaren” från lilla Göteborg blev första kameran på månen och tog de historiska bilderna.
Paret Hasselblad, som byggde upp sitt kameraimperium, fick aldrig några barn. Med största delen av sin stora förmögenhet grundade de därför Hasselbladsstiftelsen. Och i sitt testamente var de noga med att priset i fotografi skulle firas ordentligt, med en god och festlig middag – och goda viner!
Det finns oändligt mycket spännande att berätta om paret Hasselblad. Om tragedierna i familjen, Victors konflikt med pappan, hur de måste kämpat. Hur den 34-årige Victor, när han fick frågan från svenska försvaret om han kunde bygga en spaningskamera som tyskarna hade, svarade: ”Nej, jag kan inte bygga en likadan. Men jag kan bygga en bättre”. Hur det kom sig att astronauterna i USA på eget bevåg köpte ”Hasselbladare” och började använda!
Hur förbereder man ett sådant här uppdrag? Nu har jag jobbat med detta pris i tre år. Jag har läst böcker om Hasselblad, sett gamla tv-intervjuer med Victor Hasselblad från 60-talet, läst på om NASA, månfärderna, kamerahistoria…
Det går inte att stå på scen och prata om ”världens första enögda mellanformatskamera med utbytbara objektiv och filmmagasin” utan att i alla fall försöka förstå storheten i den världsnyhet det var, när Erna och Victor klev på Amerikabåten till New York, för att lansera den där, 1948.
Klamrade mig fast vid mina manuskort, som strax skulle få ytterligare några små ändringar eftersom det var dags för ljudtest. Genrep hade vi haft redan på söndagen – men nu, testa mickar och köra introt…
Ljudteknikern Magnus var en stjärna – och här bakom mig ser ni två till! Stiftelsens VD, Christina Backman, och fantastiska tolken Amelia Triana, som skulle tolka hela kvällen till spanska. Första gången jag skulle direkt-tolkas på scen, hjälp!?
”Hmmm, men om vi flyttar upp detta, stryker det och…”. Alltid lite som mår bra av att stuvas om lite i sista minuten – och sen…
Årets Hasselbladspristagare, Oscar Munoz, från Colombia pratade alltså spanska och därför skulle hela kvällen direkt-tolkas. Det var otroligt häftigt, insåg snabbt att det gällde att få till samspelet. Amelia och jag behövde prata ihop oss ännu mer för att hitta ett ”flow”…
Upp igen till kontoret för att byta om – och sträng blick till mig själv i spegeln. Haha, var HELT inne i mitt när Tova plåtade detta! Därav att hon lyckades fånga min stränga blick från Ebba – till Ebba?!
Av med jobbkläderna, på med rustningen. Svart klänning, som jag lyckades klicka hem från H&M:s senaste kollektions-släpp bara nån timma efter att den släppts. Sån tur, eftersom presskontorets ex ju aldrig nånsin passar mig!
Sen kom hyllade pophoppet Esther Vallee och hennes gitarrist Anton Sevholt, som skulle uppträda under prisutdelningen. Snygga, fina och super på scen…
Jo, förresten! Ett till anti-nervös-knep? Att vara på plats i god tid. För att liksom ligga steget före, även rent konkret. Som här, på plats först av alla, precis som jag vill ha det…
Sen, myggas på – och ett sista ljudtest. Man vill liksom INTE börja en sådan här kväll med ett trevande ”Hallå, hörs jag?”…
Repa, repa, repa. Och repa lite till! Och hjälp, ändra EN sista grej bara. Förbättra en liten detalj. Japp, överstrykningspenna, bläckpenna och tja, ungefär som i skolan…
Här då? Pratar lite med händerna, som folk blir tokiga på när jag gör i tv. Men som jag inte kan sluta med, så folk får väl bli tokiga. För jag pratar ju så…
Plugga in det första du ska säga utantill, jag kan inte nog understryka detta. Och VÅGA släpp manuskorten, eller dina stolpar. Det viktiga är inte att orden blir exakt rätt, det viktiga är att du får fram budskapet.
Och nu då? Sorlet utanför i Konstmuseets maffiga skulpturhall blev allt högre, snart slut på drinken därute = dags för insläpp till prisutdelningen. Ta tre djupa andetag – nu gör vi det här. Det var det sista jag sa till Amelia, tror jag: ”Nu gör vi det här – tillsammans – och så har vi KUL!”. Sen körde vi! Det häftigaste var att…
Det var som musik, eller som en melodi! Som att spela ihop, på något sätt. En mening eller två, över till Amelia, lyssna in, fylla på exakt när hon var klar, fortsätta – hålla tempot, inte tappa takten. Det gick alltså från att vara helnervöst till att bli…
…Jättekul. Det hjälpte också att Amelia var ett sådant proffs, helt grym känsla och dessutom supertrevlig. Här tar vi en snabb klunk vatten i en micropaus, och stämmer nog av nånting som jag inte minns nu?!
Här då? Tal på engelska av juryns ordförande Mark Sealy, curator och chef för Autograph ABP i London. Sen skulle priset delas ut: En miljon kronor, guldmedalj och diplom. Naturligtvis också den stora äran, en utställning på Hasselblad Centre på Konstmuseet och en specialgjord fotobok – pristagaren Oscar Munoz var oerhört sympatisk och ödmjuk:
Jippie, we did it! Amelia och jag andades ut men sedan vidare till nästa stopp: middagen, där jag var toastmaster och alltså skulle introducera talare och…
…Kvällens meny, signerad kocken Stefan Karlsson och SK Mat & Människor (som är kända för Göteborgs godaste smör, vilket jag fick veta via Modepodden?). Förrätten var tydligen gudomlig, jag har så svårt att njuta av maten när jag är i ”jobb-mode”…
Efter god middag, gott smör och fina tal var det smyg-vernissage av utställningen, dit alla gäster nyfiken skyndade – och jag med…
Det var ju onekligen finbesök i Göteborg. Oscar Munoz är en av de mest betydande samtida konstnärerna i hela Latinamerika idag, en gripande och sorglig utställning. Gå dit och se den, om du är i Göteborg…
Lova då att inte missa att andas imma på de små speglarna. Kan du gissa vad som händer? Jag tror inte det faktiskt, nämligen…
…Att ansikten framträder. Bortglömda ansikten? Spöken? Ja, det får man nog själv fundera över. Jag måste också tipsa om den historiska lilla utställningen om Hasselblad:
Roligt nog var mamma och pappa där – och mamma och jag tittade på Victor Hasselblads bok, om flyttfåglar, som han gav ut när han var 29 år gammal. Man tänker att en 29-årig fågelälskare borde vara nöjd med sin bokdebut? Nja, i förordet skriver han och ursäktar bilderna. Kvalitén duger ju inte, menar han. Han skyller helt enkelt på usel kamera. Att han själv skulle bli den som lyckades tillverka lösningen, var han övertygad om det redan då? Drömde om det – gjorde han helt säkert. Sluta aldrig drömma. Rätt vad det är så når du stjärnorna. Eller vem vet, till och med hela vägen till månen.
Kommentera gärna, om NÅGON orkar ta sig igenom detta milslånga inlägg!