Veckans kungliga uppdatering? En mycket viktig och väldigt bra sådan. Om en enkel fråga: Är du okej? Hur mår du? Och att uppriktigt mena det, se människan och lyssna på svaret.
En lite överraskande kunglig uppdatering – eftersom det varit väldigt tyst från Meghan och Harry senaste tiden – Mmn veckan skrev hertiginnan Meghan en krönika New York Times om sitt missfall i juli i år. Personlig men ändå allmängiltig, för samtidigt som det är väldigt personligt är det ju så vanligt. En välskriven och fin text, som jag tror (nej, vet) berör många som varit i en liknande situation. Och som någon (som själv hade blivit berörd) kommenterade på min egen Instagram, i ett meddelande: ”Det är ju inte direkt så många inlägg om missfall på Instagram”. Så sant. Heja Meghan!
Jag fick för övrigt frågan om att diskutera Meghans text i tv i veckan – nu kunde jag inte, eftersom vi som sagt sitter med en skarp deadline och jag har lovat mig själv att INTE tacka ja till sådant, schemat håller bara inte i så fall. Men om jag hade pratat om den, så hade det varit en hyllning till att hon använder sin plattform till att lyfta en viktig fråga. Väldigt, väldigt bra!
Ja, nu är jag ju också nyfiken på parets vardag ”over there”. Paret som själva signat en superdeal med Netflix, ser de på ”The Crown” hemma i soffan i sitt mansion därborta i LA? Vilka umgås de med? Meghans skådis-kompisar får man gissa? Oprah?
FOTO: Ben Stansall / TT, Kirsty Wigglesworth / TT
Tyckte det var en fin och viktig artikel i dessa advents och juletider, att ta oss tid att se varandra, och att vara snällare mot varandra. Blev oxå glad att läsa om någon i hennes position som vågar skriva om sitt missfall. Är så trött på kungligheter som framställs som robotar och helt perfekta. Hennes artikel var mänsklig, och som en som också gått igenom missfall så kände jag en samhörighet med henne.
Nu kan det kanske tyckas konstigt att det här inlägget skrivs bland kommentarerna till inlägget ovan. Men. Jag har tänkt på det ibland när jag läser din blogg, att jag borde skriva det här inlägget men inte vetat hur jag ska formulera mig. Det vet jag inte nu heller men nu får det ändå vara dags. Jag har ett fantastiskt jobb (barnläkare i Göteborg) men när jag satt med mina småbröder en kväll så pratade vi om var man önskat att man hamnat jobbmässigt. Då sa jag att jag hade velat sitta och prata färdigt med spännande människor (kända eller okända) och försöka hjälpa dem förmedla det till andra. Brorsorna förstod inte, för luddig beskrivning tyckte de. För att förtydliga fick jag säga: som Ebba von Sydow ni vet. Precis på pricken så skulle jag vilja få prata med folk. När jag sa det kände jag att det kanske inte var mitt drömjobb utan mer en stor beundraran för din förmåga. Så tack för det, det är en härlig känsla att få beundra någon tycket jag, trots att jag nyss fyllt 40.
Tidigare var det trevligt att läsa Ebbas blogg; hennes funderingar kring olika saker i tillvaron, stort som smått. Numera är det tyvärr bara reklam. Så jag får nog bekänna att jag instämmer med brorsorna i föregående inlägg