Jag gjorde det ikväll. Denna sommarvarma augustikväll. Jag joggade! Första gången på… Ett år, galet nog?! Ja, för det var såhär års förra sommaren som jag trillade riktigt rejält och sen blev foten ALDRIG bra. Ramlade igen och sen blev den svullen, allt mer ont, kunde inte jogga, kunde inte åka skidor på julen i Sälen, kunde sen knappt köra bil. Tennis spelade jag på ren vilja, antagligen idiotiskt men jag fattade ju inte det.
I slutet av maj opererades jag och det var tusen resor tuffare än jag trott. Inte minst att vara gipsad i en månad, det var ingen lek. Sen pjäxan och en fot som inte kändes som min. Alls. Sommar utan spring och bad – men kämpade mycket med sjukgymnastiken. Programmet jag fått av den suveräna sjukgymnast jag blev rekommenderad. Så klok och kunnig, är väldigt glad över att jag kom till just henne! Hon är också tuff, vilket är jättebra. Kör på. Nu senast jag var där, och när jag var på återbesök hos ortopeden, så fick jag grönt ljus att försiktigt, försiktigt börja känna på joggen.
Lyckan just nu, alltså jag KAN inte sova! Fast jag verkligen borde. Energin som rusar runt i kroppen, över att jag grejade det. Fem lååångsamma kilometer, med min kompis Hanna, i den vackra rosa sommarkvällen. Längs vattnet vid Djurgårdskanalen. Åh, så stolt jag är över mig själv. Måtte nu foten hålla, och jo, jag var extremt försiktig. FÅR ju inte trampa snett nu när senorna som syddes ihop på utsidan fortfarande inte är helt läkta. Så det ska jag inte göra heller, tittade fokuserat ner på varje steg jag tog och lyssnade på kroppen – som sa ”hurra, DETTA har jag längtat efter”. Eller jag vet inte om foten sa det, men huvudet – definitivt. Och så tänkte jag på Terese. Att hon hade peppat och att hon nog spanade ner däruppifrån och hejade på. Men också hade sagt något klokt om att ta det lugnt, när vi setts utanför tennisbanan på fredagsmorgonen.
Snyggt Ebba!!!💪💪💪
Heja dig, Ebba! Fin och glad du ser ut!
Hurra, så härlig känsla! Friheten att få göra det du vill när du vill!
Härligt!
Tänk dig då ha reumatisk sjukdom med ständiga smärtor och rehab.
Men hon nämner Terese ju? Har du kanske inte läst hela texten….?
Heja dig Ebba! Förstår känslan, att springa är fantastiskt för huvudet och kroppen❤️🏃🏼♀️
Härligt Ebba! Det är fantastiskt när man efter en lång rehabtid är igång igen! 🙂
Wow, bra jobbat!! Vilken skön känsla det är när man är igång igen!
Du gratuleras på det varmaste! Bli bara inte för ivrig! Lagom är bäst! Styrkekram till dig!🔆😊🍀
Underbart, heja dig! Och vilken snygg och härlig bild!
Heja dig Ebba, lyckan av att kroppsdelarna åter kan är fantastisk! Som svensk boende i utlandet sedan många år, vill jag ocksa passa på och tacka för din härliga blogg som inspirerar & ger känslan av att inte vara så långt borta fr fosterlandet. Ett riktigt lyckopiller.
Så härligt! Jag opererade också min fot efter en seg och långvarig stukning i våras och är SÅ glad över att äntligen kunna springa, spela tennis, squash, badminton igen. Ser så mycket fram emot att träna för Öppet spår nu i vinter.
Heja oss! 💪😃
Saknar dina kungliga fredagsinlägg!
Tycker att många av kommentarerna här inne är otrevliga! Tråkigt att läsa. Säg inget om du inte kan stå för det ”face to face”. Och ni som säger att ni kan det- vad hände med vettigt hyfs i det här landet?!
Du kanske borde testa att face-time-a Ebba…
Fint det där sista om Therese. Till skillnad från dig så var jag inte hennes vän eller ens en bekant, hon var bara någon jag lärde känna genom hennes blogg när jag själv drabbades av en ”sjuk” graviditet och googlade mig fram efter andra som var i samma eller liknande sits för att känna mig mindre ensam. Sen dog Therese plötsligt å hennes öde drabbade mig så hårt och djupt… Antar att det handlar om att jag identifierade mig med henne å så råkade hon ut för det värsta, att som ung mamma dö ifrån sina barn. Det räckte att snudda vid tanken på att det fanns en risk, om än dock mycket liten, att jag med skulle utveckla cancer å kanske lämna mitt barn utan mamma för att ge mig ett outhärdligt ångest-påslag. Går ju inte att föreställa sig vad Therese och hennes familj fick igenom den där sista månaden… Min egen situation ser allt ljusare ut för varje månad som passerar utan bakslag… men jag tänker alltjämt på Therese å hennes öde.. Nästa gång jag springer ska jag tänka på henne igen ❤️
Gött! 😁
Så härligt! Åter till livet! Men 5 km låter ganska långt för en första gång efter skada? Säger detta enbart av omtanke! Inte för att mästra! Jag har haft liknande skada och fått rehabba jättelänge. Jag fick börja med fem minuters jogg, sen gradvis mer. Tio minuter kändes som en gåva och en kvart var ljuvligt. Menar bara: Var jätteförsiktig i början! Säkert har du också fått rådet att ha foten lindad i början när du joggar, eller ha en elastisk strumpa på foten. Kan verkligen rekommendera det för att skydda senorna och förhindra vrickningar.
Njut av att kunna komma ut igen!
Så härligt! Det är bästa känslan som finns, att kunna börja springa igen efter en skada. Min första runda förra hösten efter en sommars påtvingad löppaus var nog den skönaste någonsin. Långsamt, rostigt, stelt men sååå underbart!
Skynda nu långsamt så kroppen hinner med att anpassa sig till löpningen igen. Springa i mörka höstkvällar i lövprassel är ju oslagbart!