Ett vykort från oss denna söndag. Palmblad som susar i den ljumma vinden så att det låter som ett ösregn, ljusblå himmel, gnällig liten Ernst och på det stora hela en lugn, skön morgon. Eller lugn, det är fullt ös såklart. Barnen har inte minst hunnit småbråka om att vinna eller förlora minst fem gånger. Äh, fem? En underdrift. Jag vet inte, jag har tappat räkningen.
Hur lär man barnen att bli goda förlorare? Helt ärligt, tycker att detta är supersvårt. Nu handlar det här om kortspel, pingis och simtävling i poolen – inte liv och död direkt. Eller exempelvis betyg i skolan. Viktigare saker. Men i grunden är det ju något man måste lära barnen, som genomsyrar allt, tänker jag? Att kunna hantera motgång. Och det börjar ju där med kortspelet, som imorse efter frukosten, när vi spelade Gurka. Låta barnen vinna, eller spela ordentligt? Ja, nu blir det väl någon slags medelväg för det tycker jag känns bra. Tror jag. Samtidigt som jag tutar i dem, gång på gång, att spelet är det roliga. Att vara med (ja, innan man åker ut då, vilket man gör i Gurka…). Men ofta låter jag dem såklart vinna. Vilket ju sägs ”ge barnet falsk framgång”.
Varför låter jag dem vinna kortspelet då? För att JAG är rädd för att hen ska bli ledsen, sur och arg? För att det ska vara lätt och kul för barnen? Jo, kanske. Men jag varvar också med att vinna, hehe. För att jag vill! Alltså, missförstå mig inte nu, jag må vara en vinnarskalle och en tävlingsmänniska utan dess like – men jag låter inte detta gå ut över barnen. ”Inte jämt i alla fall”, fyller Johan i, här intill och menar att jag faktiskt är en rätt usel förlorare. Hmmm. Däremot visar jag dem att mamma bli glad när jag vinner! DET är också bra, tänker jag?!
Tävlandet – att vinna eller förlora – är ju också idag en sådan stor del av aktiviteterna de gör. Galet nog, men så är det ju. Det kommer så tidigt. Matcher i tennis, tävla i simningen, prestationer rankas och bedöms. Och jag som förälder behöver göra den svåra balansgången på förväntningar. ”Jag tycker ju att du är bäst hur det än går, min älskade älskling” – vilket jag alltid säger – varvat med att jag såklart vill visa att jag TROR på hen! Hejar! Vill att de ska göra sitt bästa, kämpa och ha roligt. Viktigast av allt är såklart det sista. Att kunna njuta av spelet och utmaningen. Vilket tyvärr inte är så himla lätt när de kommer hem från sporten de gillar med hängande huvud och frågar ”mamma, varför vinner jag ALDRIG en match”. Vad svarar man?
Jag svamlar kanske här. Men uppskattar verkligen andra tankar kring det här med att lära barnen förlora. Och vinna, såklart! Hur gör ni?
Har själv aldrig gillat att spela spel, lägga pussel. Så min stackars dotter (numera 31) fick roa sig på egen hand. Dom gånger hennes pappa spelade med henne, vann den som verkligen vann. Det fick bli surt….Och det är ju lika bra att dom lär sig från början – så är ju hela livet….
Jag har aldrig förstått den här diskussionen. Som vuxen har jag fattat att min släkt är rätt extrema i detta. Jag är uppvuxen med att den som vinner, den vinner. Jag vann alltså inte ett enda spel (förutom memory)förrän jag var typ tio år. Ok, nu överdriver jag lite. Jag lärde mig snabbt vilka spel jag hade en chans i. Ville jag känna mig lite bra så valde jag tex memory eller fyra i rad. Vissa spel tyckte jag var roliga fastän jag aldrig vann. Faktiskt roligare att spela dem än att spela spel där jag kunde vinna lätt,så jag måste ha fått ut något av själva spelandet. Jag kommer fortfarande ihåg hur mormors ögon lyste när hon åt upp mina pjäser i Fia med knuff och hur kul det var när jag knäckte koden och kunde ge tillbaka. Ännu större var det när jag vann över henne för första gången i Kina-schack, ett spel där hon alltid varit så överlägsen att jag mest spelat för att lära mig. Kommer ihåg hennes stolthet också och hur kul det blev sedan när vi kunde spela på mer lika villkor. Jag är övertygad om att jag hade lärt mig att tänka strategiskt betydligt långsammare om jag hade fått vinna.
Jag kommer nog att göra något liknande med min dotter. Men mycket beror ju på barnet också. Tappar hon gnistan helt och inte får ut något av spelet om hon aldrig får vinna så är jag beredd att ändra mig.
Bra ämne, och skitsvårt! Tycker jag.
Minns när dottern spelade fotboll i 10-års åldern. Hade svårt att som andra föräldrar stå och skrika/heja vid sidan om när det var matcher och sedan sitta i bilen hem och säga ”Det är inte att vinna som är viktigast”. Så dubbla budskap tycker jag….
Minns en gång när motståndarlaget la mål som var riktigt snyggt och jag applåderade… Hoppla..!
Vi skakar alltid hand med alla som varit med och spelat och säger ” bra spelat” ”bra match” osv det hjälper.
När jag hade småbarn och vi föräldrar diskuterade att ”låta” barnen vinna så märkte vi att mammorna var de som ville att barnen skulle vinna lite mer medan papporna sa att så länge jag kan vinna så gör jag det. Tids nog slår dom mig i allt! Min pappa brukade ställa upp mig när jag var liten tillsammans med alla småkusiner i sommarstugan i det hemmagjorde fotbollsmålet. Sedan skjöt han fär att vinna. Jag lärde mig att det var bättre att låtsas missa än att ta den hårda bollen med händerna för det sved ordentligt. Tyvärr, tog jag med mig det på skolgympan också. Kommer bollen – ducka! Så blev jag alltid vald sist. Haha! Men jag var bra på mycket annat så det klarade sig ändå.
Blev tuff advokat istället… Men kollar numera förtjust på Zlatan. Den ende som kan göra fotboll roligt!
Nu för tiden är det sällan att jag som vuxen är bättre än mina barn på spel så nu har vi inte det problemet längre. Stora syster som är en tävlingsskalle av rang låter absolut inte lillebror att vinna eller fuska lite, där ser jag mellan fingrarna. Har gett upp att stävja vinnarskallen hos min 13 åring hon tävlar i allt men lär sig även att förlora med åldern nu är det sällan en stor katastrof när man åker ur en cup i fotboll eller innebandy. Lillebror tycker om att vinna men blir heller knappt arg när han förlorar.
I min värld med barnen fick inte tävla,bråka och krig finnas .Leka,: vinna,förlora men i glädjens tecken i uppfinningarnas tecken .Det handlar om att orka att förlora ,annars gör vi något annat.Kan du följa med till leksaksaffären utan att kansta dig på golvet och gapskrika ,för det blir inga leksaker idag,eller kan du gå förbi sötsaksdisken utan att skrika ,för det blir inga sötsaker idag ,annars kan du vänta här ja eller nej vad orkar du .Vi har alla våra starka och svaga punkter att arbeta med att övervinna .
Lyssna på barnets känsla var det som fungerade bäst. Nu blev du ledsen/arg att du förlorade. Att bekräfta känslan vad det än gäller blir alltid rätt eftersom vi har alla olika känslor inför det mesta. En del tar det med jämnmod andra inte. Det är inte hur man har det utan hur man tar det. Inse att det är olika även i en familj.
Jag tycker att det är självklart att låta barnen vinna ofta när man spelar spel hemma, man är ju faktiskt inte alls på samma intellektuella nivå och då blir det ju enbart orättvist och tråkigt för barnen om de inte får vinna. Då dödar man effektivt lusten för spel som förälder om man envisas med att vinna själv jämt bara för att man kan. Det är annorlunda när det gäller tävlingar mot nån på samma nivå, då får man ju visa att allt är bra och att det blir extra kul om man får vinna och känna sig bäst ibland och att det är värt att kämpa extra för.
Jag säger ofta: Jag fuskar i spel, så att jag förlorar, för husfridens skull. 😉 Vi försöker hålla familjespelen på så odramatisk nivå som möjligt. Mannen och jag retas med varandra genom att ”stoppa” den andres framfart och sedan skratta tillsammans åt det. Ibland förlorar någon av oss helt öppet, alltså tar fel beslut så att barnen ser det. De förstår inte helt varför men på så sätt ser de att man kan förlora, det är ok, man MÅSTE inte vinna. Barnen har börjat gilla lite mer strategiska spel dom Cluedo och Settlers, de yngre sykonen får alltid extra hjälp och de äldre uppmuntras att bidra med råd och stöd. Vi vuxna kommer även med tipps och frågar hur de tänkte vid ett eller annat beslut. Den som vinner blir grattad och alla andra berömda gör sina insatser.
Min man är fantastiskt bra i spel och vinner nästan jämt, även mot barnen, men han samarbetar alltid med sina motspelare, vilket gör att ingen blir arg på honom eller tycker att det är tråkigt att spela mot honom. En mycket bra förebild.
Själv tycker jag att det inte finns något tråkigare i spel än vuxna som går över lik för att vinna, framförallt när barn är med.
Att : samarbeta till lycka,frid och harmonie eller inte .Villka : mål,ideal.kvallite och nivå vill vi uppnå i och med gemenskapen tillsammans.Göra ens bästa ,göra tiden ,livet trevligt för varandra ,leva och vara glad och tacksam för gemenskapen.
Brukar själv ”se till” att alla vinner ibland. Och genom att visa modell med gott beteende. Vad roligt att X vann den här gången, nu säger vi grattis till honom, osv. Å andra sidan kan man ju också påpeka att alla är bra på olika saker och lyfta fram det. Och att alla måste öva för att bli bra på nåt.
Jag tycker det är viktigt att betona – vi spelar inte för att tävla utan för att det är roligt! Allt tävlande genom livet bidrar tror jag till ojämlikhet och en människosyn där man inte förmår uppskatta även det svaga.
Utgångspunkten hemma hos oss har varit man så klart kan bli arg och ledsen om man förlorar, men det får inte ta sig vilka uttryck som helst, dvs det är inte ok att förstöra eller göra så att de andra inte kan spela klart om man har åkt ut och liknande. Och kan man för stunden inte hantera detta på ett bra sätt och det bara blir bråk, ja då kanske man inte ska spela mer just då och prova igen en annan gång. Den som vinner kan glädjas men ändå visa lite hänsyn om förloraren kanske är ledsen, annars behöver man inte bli förvånad om förloraren inte vill spela fler gånger.
Sedan har jag en känsla av hur det var att inte få äkta motstånd och då är det inte speciellt kul att vinna. Med det inte sagt att jag fullkomligt körde över barnen i alla lägen. I en del spel löste vi det genom att bilda lag inom familjen och spela mot varandra tjejer mot killar, en förälder och båda barnen mot den andra föräldern eller att tillämpa olika regler för att jämna ut om någon hade ett för stort övertag. T.ex ge ett barn ett antal meter försprång i en kapplöpning så att alla hade en chans. Tycker att det har funkat relativt bra (eller så har jag bara glömt alla bråk). Nu är inget av barnen speciellt intresserad av att tävla, trots att ena barnet siktar på SM-nivå i sin sport. Men där handlar det för barnets del mindre om att jämföra sig med andra utan i stället pushar hen sig ständigt mot att förbättra sina egna prestationer och är bara nöjd korta, korta stunder när den där sällsynta perfekta prestationen för en gångs skull lyckas. Det är en evig strävan mot perfektion och i den mån man närmar sig perfektion så ökar man bara svårigheten. Jag kan tycka att det är synd att inte oftare vara möjd och tillfreds och lite orolig över hur detta tankesätt präglar hens syn på annat i livet, samtidigt som jag känner att jag varken kan eller vill stå i vägen för hens ambitioner.
Jag tror att du överanalyserar lite. Man visar mer med sitt beteende än via predikningar och du visar redan mycket genom att spela med barnen. Hur du själv agerar och reagerar gör större intryck . Lita på att även barn har en inneboende moral även om det bråkas vid tävlan och de är alltid iakttagande på våra reaktioner. Ofta fås en större betydelse om man tar udden av det hela genom att uppvisa en lite lätt road attityd: ” jaha dags att ni bråkar nu då”. Syskon mäter sina förmågor mot varandra och det är inte alltid fel, de gör det för att de är trygga nog i ett säkert syskonskap. Oj så många roliga och kärleksfulla minnen som delas av närstående syskon i vuxen ålder där det tävlats under barndomen så stickor och strån rykt.. Är dina barn bara goda vänner i övrigt är det inget att oroa sig för om det sedan bråkas under tävlan. Ett enkelt knep är att de alltid ska tacka för god match, om än fortfarande i affekt, annars inget spel. Då lär de sig att visa respekt gentemot varandra. Lycka till 🙂
Låt barnen börja spela schack! Vår son var en bedrövligt dålig förlorare tills han började på Rockaden som sjuåring. Där fick han lära sig att man lär sig något från varje spel vare sig man vinner eller förlorar.
Läs om ”grit”! Du kommer inte att vilja något annat än att rusta barnen för uthållighet efter det. 😜
Jag hoppas att man lär sig att förlora om man övar sig? Men för att familjen ska ha det lagom avkopplande är det bäst att öva sig i mindre doser. Vi spelar bara spel när vi inte är för trötta. Och brukar spela bara ett parti. Det är lättare att inte tappa humöret om man spelar en kort stund. Typ 30 minuter… Vi brukar inte fuska. Den som vinner vinner. Jag är en fantastisk förlorare. Jag kommer gärna sist. Bryr mig inte alls. Det är ju ett spel. I skolan ville jag gärna vara bäst men tävlade inte riktigt mot andra utan mer mot mig själv. Jag är jag och dina resultat har liksom inget med mig att göra. Min sambo är en usel förlorare. Och han vill fortsätta spela tills han vinner. Han klarar inte att spela Nintendo. Han börjar svära och blir arg. Jag kan spela i timmar utan att bli frustrerad. Det är inte roligt att spela spel med människor som tappar humöret eller blir för hetsiga… Men… jag tror att det blir bättre av att man övar. Jag tror att för att man ska ha det mysigt är det bra att bara spela en liten stund. Det bestämmer man ju innan. Alla ska ju vara överens om att efter ett parti, 30 minuter slutar vi… En annan strategi är att man inte bedömer eller värderar alls. Och att man inte räknar. Om man spelar pingis eller strandtennis. Det behöver inte vara en match. Man behöver inte berömma eller värdera. Inte en massa bra och snyggt och duktigt. Man bara är. Man bara passar bollen fram och tillbaka. Det är ingen skillnad i aktivitet men man behöver inte tävla utan man bara är och gör… Om mitt barn kommer näst sist (de hade uppvisning). Min reaktion eftersom jag själv inte bryr mig var att jag började skratta. High five. Sedan berättade vi det för vännerna som vi mötte. Det hände en skojig grej. De hade uppvisning och barnet var sämst. Vi liksom bara skrattade. Ibland om han är bäst säger jag kanske va… är du bäst. Jaja. Däremot säger jag att det är viktigt att han är lagom bra i skolan! Inte alltid. Inte allt. Inte bäst. Men skolan kan man inte kompromissa. Man kan hoppa över lite ibland. Komma försent. Men man ska vara bra. Och man ska jobba. Det är ju ingen fara att vara sämst i spel eller sport men om det är i matte behöver vi öva. Man kan öva sig i allt. När han var mittemellan snabb i att springa sa vi att ja men det är klart att du är mittemellan. Du är yngst. Om du tävlade mot klassen under skulle du vara snabbare och om du tävlade mot klassen över skulle du vara mindre bra. Du kan springa länge men inte korta distanser. Du kan läsa bra. Alla är olika. Vilken tur att alla är olika… Man kan vara kompis med alla. Visst gillar du Adam fast han inte springer fort? Men han är bättre än dig i fotboll. Om man vill bli snabbare kan man öva. Är det här en sak som är viktig för dig kan vi öva. Vill du vara med i en fotbollsklubb? Jag vill vara snabbast i hela världen. Det min unge är nästan omöjligt. Räcker det om du är snabbast i klassen? Ska vi springa imorgon. Nej du är inte motiverad. Okej men det kanske är okej att vara mindre bra…
Vi har en riktigt vinnarskalle hemma, förutom jag själv då 🙂 Vi spelar spel på lagom nivå, eller anpassar så att hon har en chans utan att vi ”fuskar”. Ibland vinner hon, ibland någon annan, och då är det bittert. Men vi brukar prata om att om man vill ha en chans att vinna, så måste man också riskera att förlora – annars kan man inte spela/tävla. Motgångar får man lära sig hantera, och så stolt blir jag när hon med stor möda klämmer fram ett ”grattis” till den som vann!
Jag jobbar i förskola och när vi spelar spel där låter jag de mindre barnen vinna till en början ( 3 årsåldern) så de upptäcker att det är kul att spela spel. Jag poängterar samtidigt att det inte är det viktigaste att vinna utan själva spelet. Att man vinner ibland och förlorar ibland att så är det i spel. Ju äldre barnen blir så ”lägger ” jag mig inte utan då spelar vi på riktigt. Kan säga att de vinner många ggr ändå!! Tycker att de behöver lära sig att så är reglerna i spel och samtidigt träna på att förlora bland dem man är trygg med. Hit intills har detta fungerar bra.
Hej !
Jag är ingen tävlingsmänniska, gillar egentligen att förlora – någon måste ju göra det 😉 Men när jag spelar spel med barnen så vinner den som vinner ! Låter dem aldrig vinna. Däremot lär jag dem tävla med sig själva. T.ex. när vi spelar memory, hittar de tre par idag så hejar jag på dem att hitta fyra eller fem imorgon. För hur många par jag har hittat spelar ju dem egentligen ingen roll. Min äldsta son är en vinnare och i all idrott ger han järnet men i sällskapsspel och kortspel har han fått lära sig att ”ibland vinner du, ibland vinner jag”.
Njut av er semester, så härligt!
Jag tittade precis på Alla mot Alla och måste bara få gratulera! Vad duktig du var! Och kudos till dig som står på dig och har dina principer när det kommer till din integritet. Precis som i Fördomspodden visar du så himla tydligt men ödmjukt och schysst vad du vill tala om och inte.
Grattis Ebba! Precis så tänkte jag med.
Kram Ami
Vi låter aldrig barnen vinna. Och vi gör inte så stor grej av när vi själva vinner, men hejar på barnen när de vinner. Jag vill tro att de genom att se våra reaktioner får en idé om hur man ska hantera sin/loose grejen. För de är faktiskt ganska gulliga och stöttande mot varandra när syskonet vinner. Såvida de inte är trötta eller hungriga 😂 Mina barn är ganska intresserade av spelen i sig, så blir kanske inte så mycket fokus på tävlingen för dem utan själva genomförandet.
Spelade avancerad fyrkamp i somras (kubb, pilbåge, krocket, fotboll) med min kille, lillebror och brorsdotter (åtta år). Åtta-åringen kom sist i poängligan och blev ledsen 🙁 men i varje gren fram till slutsummeringen hade vi jättekul!! Vi körde på i ”vinnaranda” allihop men med massa pepp, hjälp, gliringar mellan oss vuxna, och ”sånt händer!”. Jag kom sist i krocket, min lillebror fick struket resultat i pilbåge (svårt som vänsterhänt), så lilltjejen fick uppleva våra förluster också. Svårt sen att såklart att komma sist när sluträkningen görs – jag hade också gått iväg, brutit ihop och kommit igen! Hoppas alla är revanschsugna i sommar igen!