För sorgligt, det var bara för sorgligt igår. Försökte formulera något men… Orden räcker faktiskt inte till för att beskriva den tårdimmiga fredagen 5:e juli och Terese begravning.
För sorgligt, det var bara för sorgligt i fredags. Försökte formulera något men… Nej. Orden räcker faktiskt inte till för att beskriva den tårdimmiga, blåsigt kyliga fredagen 5:e juli och Terese begravning. För sådana dagar ska inte finnas.
Jag åkte upp till Stockholm på morgonen, grät mig genom hela resan i en av Ernst filtar som jag kört ner i väskan på morgonen. Sedan åkte vi ut till den lilla, vackra kyrkan i Spånga, tillsammans vi i lilla tennisgänget – Lotta, Isabell, coach Marcus och jag. Det var skönt att vara där tillsammans, att hålla i varandra. Stora tårar droppade ner på min ljusrosa klänning och den rosa rosen, som jag höll hårt i handen i kyrkbänken. Vi kramade om varandra, gick fram tillsammans till dig, Terese, i den bländvita kistan och tog farväl. Stannade där en liten stund. Sa att vi ska fortsätta spela för dig. La våra rosa rosor i haven av ljusrosa och de brinnande ljusen, för dig. Och jag kunde bara tänka att nej, detta är bara för sorgligt. Obegripligt. Absolut ingen mening, inget ljus, inget vettigt, bara sorg. En mamma, en älskad fru, en dotter, en syster, en vän, en urkraft till kvinna mitt i livet, mitt i löpsteget. Prästen läste Göran Tunströms dikt:
När mammor dör,
då förlorar man
ett av vädersträcken.
Då förlorar man
vartannat andetag
Då förlorar man en glänta.
När mammor dör,
växer det sly överallt.
Efteråt åt vi lunch, tårta och kaffe i församlingshemmet. Det var så fint ordnat med rosa servetter och jordgubbstårtor och som Anna skrev, det var nånstans väldigt fint att få hedra Terese nära och kära med att få vara där och prata om Terese. I tårarna så skrattade vi åt minnen, åt hennes knutna näve och leendet när hon vann en förbannat svår boll (som hon egentligen inte skulle hunnit ta, men gjorde tack vare de där långa, spänstiga kliven) och jag pratade med Glenn om första gången Terese och jag träffades, på hans jobb. Om hur modig hon var. Vi kramades igen. Ja, det var mitt i den bottenlösa sorgen väldigt, väldigt fint och jag var verkligen djupt tacksam över att få vara där.
Tänk på Cancerfonden, skänk en peng till insamlingen i Terese minne – som vännen Helena startat och framför allt, #springforterese. Dansa! Jogga, spring med lätta steg, promenera, gör det du kan. För att du kan.
Jag vet inte riktigt vad jag tror på men nåt tror jag på. Ibland dyker visst en liten ängel upp. Och jag vill tro att vi tog farväl av Terese men att hon ändå finns med oss på något vis och ler däruppe. Jo, så är det såklart. Hon ser. Hon ler, knyter näven och tänker ”yes!” när hon ser alla som snörar på sig gympaskorna springer för att hylla henne.
Du har rätt, något är så fel när en människa dör mitt i livet. Klart är att man måste få sörja det. Har fått lära mig att allt strävar till balans men detta är ju i högsta grad obalans.
Ta hand om varandra,
Kram
Mona
❤️
Det går inte att förstå och omfatta att en mamma inte får se sina barn växa upp, än mindre att två små barn ska växa upp utan mamma😅❤
Så fint skrivet Ebba!
Det är så tragiskt och hemskt.
Jag tänker på Terese – även om jag inte känner henne.
Jag tänker på hennes familj.
🌸
❤️
💖
<3
Ebba hon är bara i ett annat rum nu. Du kan snacka med henne och när du såsmåningom snörar på dig joggingskorna – låt henne följa med❤️❤️❤️❤️
Jag försöker tänka att det finns en mening med allt, men när unga mammor, unga levnadsglada starka kvinnor drabbas på det här obegripligt hårdhänta sättet, då krävs det en större människa än mig för att se meningen i det. Jag tycker bara att det är orättvist, sorgligt och fel…😰
Ebba, jag tror och hoppas att dom som går bort finns runt oss och håller ett vakande öga över oss som är kvar speciellt när det är en mamma som lämnar små barn.Jag var själv på begravning i Fredags så dina ord värmde när jag läste dom.
Stor Kram Agneta Dersen
Hjärtat brister 💔
Jag började läsa din blogg när du jobbade på veckorevyn, och småningom började jag läsa Terese också. Deltar i sorgen.
Ojojoj. Det finns liksom inga ord. Dikten är så hjärtskärande vacker. Stor kram till dig och hennes anhöriga.
Så otroligt fin dikt!
Fina Ebba ❤️❤️❤️
Varje springrunda jag har sprungit sen Terese dog, har jag sprungit för henne. Jag börjar mina rundor med tanken ”Nu gör jag det bara, nu springer jag och jag gör det för dig Terese. För att jag kan. För att du har inspirerat mig i så många år. För att hedra minnet av dig”.
Det är så fruktansvärt sorgligt. Orättvist. Orden räcker inte till… 💙