Min måndag? En måndag som började med att en favoritvas i glas gick i tusen bitar i hallen, MITT i morgonkaoset. Bland alla tre barnen. I samma sekund som vi skulle vara utanför dörren. I samma sekund som Ernst absolut INTE ville ta på sig varma jackan. Eller nån jacka alls. Eftersom jag ställt den där älskade lilla vasen på ett URDUMT ställe på lilla byrån, vid vår nyckel-box. Som jag själv öppnade, för att jag inte hittade min kontorsnyckel och… Ja, på den vägen. Liksom. En krossad vas-måndag helt enkelt. Snyft.
Dagens bästa samtal då? Jag fick en stund över lunch med min syster borta i Philly. Egentligen var vi nog båda nära gråten, med tanke på att läget känns så ohyggligt dystert, inte minst efter nya restriktionerna. Nu är det snart ett helt år sedan vi sågs. Jag känner verkligen att… Ja, detta känns himla egoistiskt att skiva, det upprör säkert någon, men men, jag skriver det ändå: Jag mår liksom väldigt många snäpp sämre av att inte få ha träffat min kära utökade familj på såhär länge. Usch. Vi har inte varit ifrån varandra såhär länge sedan… Jag vet inte när? Det gör ont, som man säger. Är helt på med på att detta är en liten sak i världens stora pandemi-tragedi just nu, men fyfarao som jag längtar. Kände jag idag. Suck alltså. Många andra USA-boende svenskar valde ju att ändå åka ”hem” i somras, men Amy med familj har ju i princip levt i en bubbla sedan i mars. Inte kunnat vara inne på kontoret, skolorna stängda, till och från nedstängd stad med allt var det innebär. Vi lever ändå på hoppet och vågar planera och drömma, vilket vi ändå gjorde på telefon. Och så pratade vi om varandras måndag, smått och stort, nya bänksskivorna i hennes kök, tvättberg, barnen och livet.
Nu så, nya tag. Ska i alla fall avsluta den här dagen med fanan i topp, fick dessutom precis en otroligt fin och snäll kommentar på DM som gjorde mig så glad. Målet är ETT avsnitt till av ”The Crown” ikväll! Nej, kommer inte kunna suga på den här karamellen hela november – december… Jag blev kvar på kontoret sent, kände att jag verkligen behöva komma undan lite i inkorgen och i huvudet. Johan var snäll och fixade allt hemma, sa ”det är lugnt, ingen stress” och nu ska jag, med axlarna lite mer i normalhöjd, hem till mina små. Måndagsrapporten kommer snart. Den blir onekligen EXTRA viktig i dessa märkliga, deppiga tider när det verkligen är viktigt att boka in de där dejterna med sig själv, som gäller träning och annat. Lätt annars att dagarna bara flyter ihop.
HOPPAS ATT DU DÄRUTE HAFT EN BRA MÅNDAG. Kommentera gärna!
Ååååh jag kan verkligen känna din smärta, saknad och längtan efter din syster. Förstår om det känns tufft att ni inte har kunnat ses på så länge och inte vet när ni kommer att kunna ses. och alla har rätt till sina känslor och tankar, ja pandemin är ….deppigt på så många vis och förödande för många men det gör inte dina känslor och längtan och saknad mindre viktiga. alla har rätt till att känna som de gör och speciellt saknad och längtan efter sin familj. de är ju sin familj trots allt. så jag känner verkligen med dig Ebba. jag ska hålla tummarna för er (är också tidsoptimist och har en positiv tro på det mesta precis som du har) att ni kan ses snart! och jag hoppas också att du kan göra saker som får dig att må bra och som ger dig energi, som att gå ut och springa eller prata med goda vänner/din familj eller titta på serier/filmer som får dig att skratta/må bra=). Jag hejar på dig Ebba =)! vänliga hälsningar från ett stort fan i Malmö
Kämpa på Ebba, nån gång vänder det 🌟
Jag tycker absolut man får sörja det fysiska avståndet till nära och kära – samtidigt som man förstås vet om att det finns de som har det värre. Vem tjänar på att jämföra saknad och uppoffringar? Ingen! Skriver helt under på vad Hanne här ovanför skrev! Har själv glatts många gånger över att vi hälsade på min mans bror med familj på sportlovet – de bor i Sverige och vi i Finland, så vi vet inte när det blir nästa gång… men TÄNK att vi lyckades pricka in nästan den sista oskyldiga veckan innan allt brakade loss i början av mars! Sedan råkade svärfar pricka in ett kort besök hos barnbarnen den ENDA veckan i höstas som gränserna var öppna utan karantänskrav… nästan osannolikt.
Jag förstår precis vad du menar. I mitt fall är det jag som bor utomlands och har inte träffat min familj på 9 månader!! Jag valde att inte åka hem i somrast då jag bor i ett land som är hårt drabbat och min familj kan inte komma och hälsa på på grund av alla reglerna. Jag saknar dem så det gör ont, det känns som om jag går miste om massor… Men jag försöker att bara fokusera på den dagen jag får träffa dem och igen 😍
Det är inte egoistiskt, det är en av de hemska konsekvenserna som denna pandemi för med sig. Man måste såklart sätta saker i perspektiv, men det betyder inte att det inte är för himla sorgligt att familjer och vänner blir separerade från varandra över lång och oöversiktlig tid. Inte minst när hoppet grusas gång på gång. Håller alla tummar och tår för att läget snart förbättras och ni kan få träffas liksom alla vi andra med familj och vänner som är utomlands eller isolerade.
Inte ett dugg egoistiskt, mänskligt att sakna! Bor i Kanada & har inte sett min mamma sedan november 2018. Hon skulle ha kommit nu i maj men det blev ju naturligtvis inte av & trots vaccinbesked känns det väl i ärlighetens namn som om det kan dröja tills 2022 innan vi ses… Blir så ledsen när jag tänker på det, speciellt med tanke på att hon missar så mycket av min sons uppväxt, men det gör mig ju inte mindre tacksam för att vi lyckats hålla oss friska så här långt. Tänker att det inte är så konstigt att känslorna spretar när världen känns som om den är i limbo. ❤️
Jag säger som de andra, det är inte egoistisk att längta. Hade du däremot inte tänkt just så, då hade du varit egoistisk – såna är min svärmor och min 18-åring, de anser att denna pandemi är ett personligt påhopp på deras frihet.
Men min måndag var bra, för jag sa åt den som anser sig vara min chef att det är han inte – utan jag gör så som han som verkligen är min chef säger. Vilket betyder att jag får bestämma själv över hur jag lägger upp mitt jobb. Det lättade mitt hjärta 🙂
Det är inget konstigt eller dåligt med att uttrycka längtan efter sina nära och kära. Det är ju bland annat det som gör pandemin jobbig. Givetvis finns det de som har det värre, och det gör det ju alltid (dvs även när det handlar om jobbiga saker under normala omständigheter: man har blivit lämnad, någon nära får cancer, man blir själv sjuk på något vis, kanske har det dåligt på jobbet) – det finns alltid de som har det värre, men det innebär inte att vi alla inte måste få känna sorg och vara ledsna över det som rör oss. Det innebär ju inte att man är helt blind för perspektiv och hur andra har det. Tack för en toppenblogg, det är för mig en glädjekälla i dessa trista tider när du gör ett nytt inlägg (framförallt om det handlar om vardag och livet!), det är den bästa blogg jag vet, även om jag förstår att det är en svår balansgång att skriva nu när så många håller på och klagar i kommentarerna på precis allt. Kram till dig!
Jag tycker inte att du ska skämmas en sekund över att längta efter din syster! Jag tycker inte ens man behöver skämmas över att sakna allt det härliga vi nu missar: julfester, aw, häng med vänner. Vi är så hårda mot varandra i den här pandemin så det är alldeles sorgligt, nu när vi skulle behöva vara extra snälla. Visst kan man tycka att det är dumt att gnälla, men vi är alla olika, alla är inte KullaGulla-käcka, ibland hjälper det att gnälla lite. (Och om man ska gå efter regeln ”det finns alltid nån som har det värre”, så kan man ju inte ens klaga om man ligger på IVA med covid. Herregud, tänk på de som har ebola!)
Instämmer i vad många skriver- man får ha två perspektiv. Å ena sidan vad som pågår i världen osv. Å andra sidan vad som är svårt för en själv. Att längta efter att träffa sitt syskon med familj som man inte sett på länge ÄR jobbigt. Det är väl just det som är det jobbiga- att vara utan resor, konserter, teatrar, sportarenor och andra stora sammankomster hade ju gått bra OM man hade kunnat träffa sin utökade familj desto mer. När nu inte detta går/bör göras, det är ju just då det är jobbigt för en själv….