Gårdagen känns i kroppen

Hej torsdag och gårdagen känns i KROPPEN. Vaknade imorse och kände mig övertygad om att jag sovit typ fyra timmar, en sådan där riktig ”Nyhetsmorgon-sömn”, alltså som när jag skulle upp och jobba helger. Och sällan lyckades få ihop tillräckligt med sömn, trots att jag la mig i tid. Då var det idéer, manus som snurrade i huvudet, ”glöm INTE”-tankar. Nu var det bara en väldigt lång arbetsdag som tog ut sin rätt. Eller, det var egentligen ingen orimligt tuff dag. Vi körde förvisso nonstop från morgon till 21.30 med inspelningar, plåtning, digitala möten, planering och sedan mera plåtning. Sedan ”Primetime”-live på det och sedan jobbade vi ikapp det sista.

…Men jag kan inte låta bli att tänka att man väljer sig så snabbt vid ett nytt tempo? Ett lugnare tempo, i mitt fall. Luftigare schema. En stor stress givetvis, för det som sker i världen, för krisen – och för hur allt ska gå. Hur vi ska gå vidare. Men också, ett konstigt lugnt. En dag som igår hade inte varit några konstigheter för några månader sedan. Nu är jag helt slut!

7 reaktioner till “Gårdagen känns i kroppen

  1. Här kommer råd du inte har bett om,
    🤓

    Det finns val och prioriteringar att göra, gör dina val medvetet så slipper du undra vad som hände.

    Att vara med i mediecirkusen kanske inte
    är så ” berikande ” på sikt, under tiden hinner barnen och partnern kanske växa upp/ förändras utan att man har märkt det.

    Du brukar vara duktig på att reflektera vad som är viktigt för dig, använd Coronatiden
    än mer, kanske till mera små stunder i vardagen av kvalitet som har sin bestämda plats i almanackan.

    Tror att det gör dig till mera Ebba och det är din närvaro som tilltalar oss så.

    Vi har oss själva att förvalta så att vi kan vara någon för någon, du gör det så bra men värdesätt att fylla på dig och dem du älskar först så att det blir över att ge ut till andra som du vill.

    Ha det underbart ☀️
    🙏⚓️♥️

    /Mona

  2. Håller verkligen med Mona här ovanför. En tjänst som jag tidigare har varit intresserad av har blivit ledigt på mitt jobb och jag känner mig inte alls intresserad av den tjänsten nu för vet att det skulle innebära långa kvällar, stress, ont i magen då knepig roll. Jag inser mer o mer att jag faktiskt inte behöver bevisa ngt för någon, jag behöver inte den prestigen det här jobbet skulle innebära. För mig är det viktigare nu när barnen är små att få mer tid för mig själv, hinna träna OCH hämta på förskolan. Med det här jobbet skulle jag få prioritera barn o jobb, inte mkt tid över till mig själv o det känns inte alls så lockande.

  3. Jag känner likadant. Har alltid högt tempo, reser mycket i jobbet och deadlines ofta. Nu har allt saktat ner så oerhört mycket, gör typ en grej per dag nu. Och har ju vant mig helt vid detta efter två månader så här. Det känns inte som att jag någonsin kommer orka det vanliga tempot igen, haha.

  4. Ja, frågan är om vi någonsin kommer att vara sugna på att jobba på det sättet vi gjorde innan Corona?

    1. Tillskillnad från mig som BARA vill tillbaka till den gamla tiden. Jag är folkhögskollärare, och att undervisa på distans är så tråkigt och innebär så mycket MER jobb, usch!

  5. Ja hela den här heja- och nu kör vi-kulturen känns plötsligt så.. främmande. Vet inte heller hur man ska orka dra igång allt det där igen

Lämna ett svar till Mona Nordengard Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.